oupphörligt passera genom hvarje individs hjerna, och den känsla af otillfredsställelse, hvilken, såsom vi längre fram skola se, oföränderligen följer af en ouppfyld instinkt, skulle framträda, så ofta man märkte, att den ihållande och ständigt förhandenvarande sociala instinkten hade fogat sig efter någon annan instinkt, som för tillfället var starkare, men som hvarken vore ihållande till sin natur eller lemnade efter sig något mycket lifligt intryck. Det är klart, att många instinktmessiga begär, t. ex. hunger, till sin natur äro af kort varaktighet, och att de, efter att hafva blifvit tillfredsstälda, icke genast eller lifligt återuppväckas. För det tredje skulle, sedan talförmågan hade förvärfvats och medlemmarnes af samma samhälle önskningar kunde tydligt uttryckas, den gemensamma åsigten, huru hvarje medlem borde verka för det allmänna bästa, naturligtvis i vidsträckt mån blifva rättesnöre för handlingen. Men de sociala instinkterna skulle ännu gifva impulsen till att arbeta för samhällets bästa, och denna impuls skulle förstärkas, ledas och någon gång äfven afledas genom den allmänna meningen, hvars makt, såsom vi genast skola få se, hvilar på instinktartad sympathi. För det sista skulle vanan hos individen slutligen spela en ganska betydande rôle vid bestämmandet af hvarje medlems uppförande, ty de sociala instinkterna och impulserna skulle, i likhet med alla andra instinkter, i hög grad förstärkas genom vana, såsom förhållandet äfven skulle blifva med lydnaden för samhällets önskningar och omdöme. Dessa särskilda subordinerade påståenden måste nu afhandlas och några bland dem till betydande omfång.
Det torde vara på sin plats att till en början förklara, att jag icke vill påstå, det något strängt taget sällskapligt djur, om dess intellektuela egenskaper blefve så verksamma och utvecklades så långt som hos menniskan, skulle erhålla fullkomligt samma moraliska känsla som vår egen. På samma sätt som åtskilliga djur hafva ett slags skönhetssinne, ehuru de beundra långt skilda föremål, så kunde de hafva en känsla af rätt och orätt, ehuru de derigenom förmåddes att följa vidt skilda grunder för sitt handlingssätt. Om t. ex., för att taga ett ytterligt exempel, menniskorna uppfostrades under fullkomligt samma vilkor som bin, kan det knappast vara något tvifvel underkastadt, att våra ogifta qvinnor skulle, i likhet med arbetsbina, hålla det för en helig pligt att döda sina bröder, och att mödrarne skulle sträfva att döda sina fruktsamma döttrar, och ingen skulle ens tänka att sätta sig deremot. Icke desto mindre skulle biet eller något annat sällskapligt djur i vårt supponerade fall förvärfva, såsom det synes
