Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/89

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
67
de sociala instinkterna kraftigare än andra.

genom länge fortgående vana hafva blifvit starkare än t. ex. sjelfupphållelsedriftens, hungerns, sinlighetens, hämdens instinkter o. s. v. Hvarför ångrar menniskan då, äfven ehuru hon må försöka bannlysa en sådan känsla, att hon har följt den ena naturliga impulsen framför den andra, och hvarför känner hon vidare, att hon bör ångra sitt uppförande? Menniskan skiljer sig i detta hänseende betydligt från de lägre djuren. Icke desto mindre kunna vi, som jag tänker, med en viss grad af tydlighet se orsaken till denna skilnad.

Menniskan kan i följd af sina själsförmögenheters verksamhet icke undvika att reflektera; forna intryck och bilder vandra oupphörligt med full tydlighet genom hennes själ. Nu äro de sociala instinkterna alltjemt tillstädes och ihållande hos de djur, hvilka beständigt lefva tillsammans. Sådana djur äro alltid redo att utstöta signal om fara, att värna samhället, och att i öfverensstämmelse med sina vanor hjelpa sina kamrater; de hysa alltid utan inverkan af någon speciel passion eller önskan en viss grad af kärlek och sympathi för dem; de känna sig olyckliga, om de länge äro skilda från dem, och alltid lyckliga genom att få vara i deras sällskap. Så är det med oss sjelfva. En menniska, som icke egde något spår af sådana känslor, skulle vara ett onaturligt vidunder. Å andra sidan är längtan att tillfredsställa hunger eller en passion, t. ex. hämd, till sin natur öfvergående och kan för en tid fullkomligt tillfredsställas. Ej heller är det lätt, kanske knappast möjligt, att med fullkomlig liflighet framkalla känslan t. ex. af hunger eller af något lidande, såsom det ofta har blifvit anmärkt. Sjelfbevarelseinstinkten är icke känd för att utgöra något undantag i detta hänseende, och mången feg menniska har trott sig tapper, ända till dess hon har stått ansigte mot ansigte med sin fiende. Längtan efter en annan menniskas egendom är kanske en så ihållande önskan som någon annan, hvilken kan nämnas; men äfven i denna händelse är tillfredsställelsen af verkligt egande vanligen en svagare känsla än längtan; mången tjuf har, om det icke varit någon yrkesmessig, efter ett lyckadt företag undrat, hvarför han stal en viss sak.

Alldenstund menniskan icke kan hindra gamla intryck att beständigt ånyo passera genom själen, skall hon sålunda drifvas till att jemföra de svagare intrycken af t. ex. öfverstånden hunger eller af tillfredsstäld hämd eller af en fara, som hon har undgått på andra menniskors bekostnad, med den instinktmessiga sympathi och välvilja mot sina medmenniskor, hvilka ännu finnas qvar och alltjemt i någon mån äro verksamma i hennes själ. Hon skall då i sitt