MIDLOTHIANS HJÄRTA
Prästen och doktorn skyndade sig det fortaste de kunde ur rummet, medan lairden gav sitt raseri luft i ett av dessa utbrott av svordomar och hädelser, som förskaffat honom tillnamnet Damn-medikes.[1] — Ta hit brännvinsbuteljen, Jenny, ditt vrak! skrek han med en röst, vari vreden stred med smärtan. Jag kan dö, som jag levat, utan att bry mig om någon av dem. Men det är ett ting, sade han och sänkte rösten — det är ett rysligt ting, som ligger tungt på mitt hjärta, och en hel ankare brännvin kan inte skölja bort det. — Deans' vid Woodend! — Jag lät panta dem i de dyra åren, och då de nu skola flytta, så komma de att svälta ihjäl — och de där i Beersheba, och den där gamle ryttarns hustru och hennes sonson, de komma att svälta ihjäl! — Titta ut, Jack! — Hurudant väder är det i afton?
— Det snöar gruvligt, far, svarade Jack, sedan han öppnat fönstret och helt lugnt tittat ut.
— De skola omkomma i drivorna! sade den döende syndaren; de skola omkomma av köld! — Men jag kommer att få det hett nog, om pratet är sant.
Denna sista anmärkning yttrades sakta och i en ton, som kom själva lagkarlen att rysa. Han försökte, sannolikt för första gången i sitt liv, att giva andliga råd, och tillstyrkte, för att lugna lairdens kvalda samvete, att han skulle gottgöra de oförrätter, han tillfogat de båda olyckliga familjerna, vilket, såsom han i förbigående anmärkte, av den borgerliga lagen kallades restitutio in integrum. Men girigheten kämpade med samvetskvalen för att bibehålla det rum, den så länge innehaft i hans bröst, och lyckades även till en del däri, liksom en gammal tyrann ofta visar sig övermäktig sina upproriska undersåtar.
— Jag kan inte göra det, svarade han med förtvivlans stämma. Det skulle döda mig, om jag gjorde det — hur kan ni be mig ge igen pengar, då ni vet, hur väl jag behöver dem, eller släppa ifrån mig Beersheba, då det ger så väl till för mina ägor? Naturen bestämde Dumbiedikes och Beersheba att vara i en mans hand. — Hon
- ↑ Ordagrant: fördöme mina diken.
