MIDLOTHIANS HJÄRTA
strängt presbyterianska grundsatser utan även benägen att undvika att såra sin gamle vän genom att tvista med honom om några mindre viktiga punkter, och därför borde han kunnat hoppas att utgå som luttrat guld ur degeln av Davids förhör. Men det intryck, det gjorde på denne stränge rannsakares sinne, var ej alldeles så gynnsamt, som man bort kunna hoppas och förmoda, och gamla Judith Butler, som samma afton linkat åstad ända till Woodend för att fägna sig åt sina grannars lyckönskningar över Rubens återkomst och hans stora kunskaper, varöver hon ej var litet stolt, vart en smula sårad över att ej få höra sin gamle vän Deans tala om detta ämne med den värme, hon väntat sig. I början var han tämligen tyst, ehuru han icke tycktes vara missbelåten; först sedan Judith flera gånger vidrört ämnet, uppstod följande samtal:
— Nå, granne Deans, jag trodde det skulle fägna er att återse Ruben, stackars gosse?
— Det gör det också, mrs Butler, lydde det korta svaret.
— Sen han förlorat sin farfar och sin far — välsignad Han, som ger och tar! — så känner jag ingen vän, han har i världen, som varit så lik en far för honom som ni, granne Deans.
— Gud ensam är de faderlösas far, sade Deans i det han lyfte sin mössa och blickade upp. Giv den äran, som äran tillkommer, mor, och ej åt ett ovärdigt redskap!
— Nå, nå; det är ert sätt att se saken, och ni förstår det nog bäst, men jag minns mycket väl, hur ni skickade en skäppa mjöl till Beersheba, då det inte fanns en näve kvar i mjöllårn vid Woodend, och jag minns, hur ni —
— Mor, sade David, avbrytande henne, att tala om allt det där för mig är bara fåvitskt prat, som ej tjänar någonting annat än att uppblåsa vår inre människa med våra fåfängliga handlingar. Jag stod bredvid Alexander Peden, välsignad i åminnelse, då jag hörde honom med avseende på det tillbörliga uppfyllandet av våra plikter kalla våra saliga martyrers död och vittnes-
