Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

genom dessa klippors inälvor eller försvinna i en eldflamma, och likväl skall det öga, som söker utspeja mina steg, ha skäl att förbanna, att det nånsin överskyggades av ögonlock eller ögonhår! Gå, och se er ej om! Säg Jeanie Deans, att jag, då månen går upp, väntar att råka henne vid Nicol Muschats kummel, nedanför S:t Anthonys kapell.

I detsamma han sade dessa ord, vände han sig bort och ställde kosan åt berget med en skyndsamhet, som tycktes vara lika obändig som hans befallande ton.

Befarande att någon ny olycka, vars beskaffenhet han ej hade någon aning om, kunde råga måttet av ett olycksöde, som redan dessförutan var olidligt nog, och alldeles utom sig vid tanken på, att någon levande varelse skulle våga sända en så utomordentlig och i så befallande ordalag avfattad begäran till den unga flicka, som var föremålet för hans första och enda kärlek och så gott som till hälften förlovad med honom, gick Butler med snabba steg fram till stugan vid S:t Leonards för att förvissa sig om, huruvida denne råe och djärve älskare verkligen var berättigad att till Jeanie Deans framställa en begäran, som ingen klok och näppeligen någon sedesam flicka tycktes kunna bevilja.

Butler var av naturen varken svartsjuk eller vidskeplig, men de frön, ur vilka dessa sinnesrörelser uppspira, slumrade i hans hjärta såsom en andel, hämtad från mänsklighetens gemensamma förrådskammare. Han var färdig att bliva vansinnig vid tanken på, att en utsvävande människa — och att främlingen var en sådan, bevisade hans skick och hela hans väsen — skulle hava makt att befalla hans trolovade och blivande maka att vid en så olämplig tid infinna sig vid ett så opassande ställe. Det låg likväl ej i främlingens röst något av den ljuva, halvt framviskade ton, vari en förförare anhåller om ett möte; den var djärv, häftig och befallande och antydde mindre kärlek än hot och en önskan att injaga skräck.

Vidskepelsens ingivelser tycktes hava mera skäl för sig,

137