MIDLOTHIANS HJÄRTA
min säkerhet stå i Guds hand, men jag får ej tveka att vedervåga dem bägge i det värv, jag förehar.
— I så fall, Jeanie, sade Butler högst missnöjd, måste vi verkligen göra ett kort slut och taga farväl av varandra. Då i ett så viktigt fall intet förtroende kan äga rum mellan en man och hans trolovade, är det ett bevis på, att hon ej längre har den aktning för honom, som utgör en borgen för lämpligheten av deras förbindelse.
Jeanie såg på honom och suckade. — Jag trodde mig vara beredd på denna skilsmässa, sade hon, men — men jag visste inte, att vi skulle komma att skiljas med ovilja. Men jag är en kvinna, och ni är en man — det torde vara olika med er. Om ert sinne blir lättare genom att tänka så hårt om mig, vill jag ej bedja er tänka annorlunda.
— Ni är, sade Butler, vad ni alltid varit — förståndigare, bättre och mindre självisk i era medfödda känslor, än jag någonsin kan bli med allt det bistånd, filosofien kan giva en kristen. Men varför vill ni framhärda i ett så förtvivlat företag? Varför vill ni ej låta mig bliva er följeslagare, er beskyddare eller åtminstone er rådgivare?
— Blott därför, att jag varken kan eller vågar det, svarade Jeanie. Men hör! Vad är det? Det kan inte stå rätt till med min far.
Rösterna i rummet nästintill hade verkligen i en hast blivit övermåttan högljudda, och det är nödigt att, innan vi gå vidare, förklara anledningen till denna ordväxling.
Då Jeanie och Butler avlägsnat sig, började mr Saddletree ingå i det ämne, som framför allt låg familjen om hjärtat. I början av deras samtal fann han gamle Deans, som i sin vanliga sinnesstämning ej var den, som så lätt gick in på några satser, så överväldigad av en djup känsla av sin dotters skymf och fara, att han, utan att svara, eller kanske utan att förstå, åhörde ett par lärda avhandlingar rörande beskaffenheten av det brott, varför hon var anklagad, och de åtgärder, som i följd därav borde vidtagas. Hans enda svar vid varje uppehåll var: — Jag
