WALTER SCOTT
sade Saddletree, han piskar ännu ibland rätt bra dammet ur ett rättegångsmål.
— Han? Den falske skurken! svarade Deans, han hade redan sitt bantlär på och stod i begrepp att ansluta sig till de gudlösa högländarna 1715, ifall det blott lyckats dem att komma över Firth.
— Nå, än Arniston då? Han är en karl med huvud och rätta mannen för er! sade Bartoline triumferande.
— Ja, rätta mannen för att i deras eget bibliotek införa påvliga skådepenningar från den där avfälliga kvinnan i norden, hertiginnan av Gordon.
— Nå, gott, men någon måste ni ha. — Vad tycker ni om Kittlepunt?
— Han är en arminian,
— Woodsetter?
— Jag fruktar han är en cocceian.
— Gamle Williewhaw?
— Han är allt, vad man vill.
— Unge Næmmo?
— Han är ingenting alls.
— Ni är svår att tillfredsställa, granne, sade Saddletree. Jag har nu uppräknat för er de bästa av dem; välj nu därför själv och besinna, att mycket beror på att ha många sakförare. — Vad säger ni om att göra ett försök med unge Mackenzie? Han kan alla sin onkels knep utantill.
— Vad, sir? utropade den ståndaktige presbyterianen utom sig av vrede, vågar ni föreslå mig en man, som har de heligas blod på sina fingerspetsar? Dog inte hans farbror och gick hädan med tillnamnet den blodige Mackenzie? Och kommer han inte att bli känd vid det namnet, så länge det finns en skotsk tunga för att uttala ordet? Förr må det kära barnet, som lider under en så tung hemsökelse, och Jeanie och jag själv och hela människosläktet omkomma, än jag ber en sådan helvetes bov säga ett ord för mig eller dem!
Det var den högljudda ton, vari denna sista mening yttrades, som kom Butler och Jeanie att avbryta sitt samtal och rusa in i ”kammarn”, såsom det inre rummet där
156
