Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/205

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

— Men ni sade, att det fanns ett räddningsmedel, framstammade den förskräckta flickan.

— Det finns ett, svarade främlingen, och det beror helt och hållet på er. Det hugg, som lagen riktar mot henne, kan ej avvärjas genom öppet motstånd, men det kan avvändas. Ni såg er syster under den tidpunkt som föregick hennes barns födelse — vad är väl naturligare, än att hon skulle ha omnämnt sin belägenhet för er? Efter vad som påstås, skulle detta göra lagens stadgande otillämpligt på detta fall, emedan egenskapen av förhemligande då icke förelåge. Jag har en bedrövlig erfarenhet av deras rotvälska och vet, att egenskapen av förhemligande enligt lagen gäller för en synnerligen besvärande omständighet. Ingenting är naturligare, än att Effie omtalat sin belägenhet för er. — Tänk efter! — Besinna er! — Jag är säker på, att hon gjort det.

— Ve mig! sade Jeanie. Hon nämnde aldrig ett ord till mig rörande denna sak, utan grät blott bittert, då jag talade till henne om hennes förändrade utseende och nedslagna sinnesstämning.

— Ni utfrågade henne rörande denna sak? sade han ivrigt. Ni måste ihågkomma, att hon tillstod, att en bov förorsakat hennes fördärv — ja, lägg starkt eftertryck på det — kalla honom en grym, nedrig bov — varje annat namn är obehövligt, och att hon under sitt hjärta bar följderna av hans brott och sin svaghet, och att han lovat draga försorg om henne under hennes förestående nedkomst. — Och förträffligt har han hållit ord! Detta sista sade han liksom för sig själv, med en vild åtbörd av självförebråelse, varefter han lugnt fortfor: ni kommer säkert ihåg detta? — Det är allt, som behöver sägas.

— Men jag kan ej ihågkomma, vad Effie aldrig nämnt för mig, svarade Jeanie okonstlat.

— Har ni en så trög — så ytterst trög fattningsgåva? utropade han, i det han plötsligt grep hennes arm och höll den fast i sin hand. Jag säger er, fortfor han med mycket eftertryck, i det han bet ihop tänderna och återhöll andedräkten, ni måste ihågkomma, att hon omtalat

13. — Scott, Midlothians hjärta.193