MIDLOTHIANS HJÄRTA
komma ett ännu värre brott, än det, som lagen söker att hämnas.
— Han har givit oss en lag, sade Jeanie, till ett ljus på vår väg; om vi avvika därifrån, synda vi mot vårt bättre vetande. Jag vill ej göra det ont är, även om något gott skulle komma därav. Men ni — ni, som känner, att allt detta är sant, vilket jag måste tro på grund av era ord — ni, som, om jag rätt förstått, vad ni nyss sade, lovat henne vård och beskydd under hennes barnsnöd, varför stiger ni ej fram och avger ett sannfärdigt vittnesmål till hennes fördel, då ni med rent samvete kan göra det?
— Till vem talar ni om ett rent samvete, kvinna? sade han med en plötslig vildsinthet, som ånyo förskräckte henne. Till mig? — Jag har ej på många år känt till något. Vittna till hennes förmån? — Ett förträffligt vittne, som, även för att tala dessa få ord med en så obetydande kvinna som ni, måste välja en sådan timme och ett sådant ställe som detta. När ni ser ugglor och flädermöss flyga omkring som lärkor i solskenet, så kan ni hoppas få se sådana som jag i människors samkväm. — Tyst — vad var det?
En röst hördes sjunga en av dessa vilda, entoniga melodier, som äro så vanliga i Skottland och efter vilka detta lands inbyggare sjunga sina gamla ballader. Tonerna tystnade — hördes sedan ånyo närmare; den okände lyssnade med spänd uppmärksamhet, under det han fortfarande fasthöll den i orörlig förskräckelse bredvid honom stående Jeanie, liksom för att hindra henne från att genom den ringaste rörelse eller det minsta ord avbryta sången. Då tonerna åter förnummos, hördes orden tydligt:
”När höken ut på strövtåg går,
sig lärkan gömmer i mullen;
när hunden nalkas skogens snår,
då flyktar hjorten till kullen.”
Den sjungande hade en stark och välljudande röst, som
