MIDLOTHIANS HJÄRTA
och en har ett samvete, ehuru det torde vara svårt att komma åt det. Jag tror inte, jag har ömtåligare samvete än folk i allmänhet, och likväl är det med det som med spetsen av min armbåge, som det kryper i ibland, när den får sig en knuff mot ett hörn.
— Nåväl, Rat, sade Sharpitlaw, efter ni är så grannlaga, skall jag väl själv tala med flickan.
Sharpitlaw lät följaktligen föra sig till det lilla mörka rum, där den olyckliga Effie Deans var inspärrad. Den stackars flickan satt på sin lilla bädd, försjunken i djupt eftersinnande. På bordet stod litet mat, som var av bättre beskaffenhet än den, som vanligen bestods fångarna, men den var orörd. Den som hade tillsynen över henne försäkrade, att hon ibland på hela tjugufyra timmar icke smakade ett Guds lån, utom en drick vatten.
— Sharpitlaw tog en stol, befallde fångvaktaren avlägsna sig och började samtalet, i det han i sin röst och sitt ansikte försökte inlägga så mycket medlidande, som de voro i stånd att uttrycka; den förra var nämligen skarp och sträv, och det senare slugt och själviskt.
— Hur står det till med er, Effie? Hur finner ni er, mitt barn?
En djup suck utgjorde det enda svaret.
— Är folket beskedligt mot er, Effie? Det är min plikt att fråga efter det.
— Mycket beskedligt, sir, sade Effie, i det hon tvang sig att svara, ehuru hon knappt visste, vad hon sade.
— Och er mat, fortfor Sharpitlaw i samma deltagande ton, får ni, vad ni tycker om, eller är det något, ni i synnerhet önskar er, eftersom er hälsa tycks vara bra klen?
— Ja, tack, sir, alltsammans är mycket bra, sade den stackars fången i en ton, som var ofantligt olika Liljans i S:t Leonards lekfulla livlighet, det är alltsammans mycket gott — alldeles för gott åt mig.
— Den som kunnat bringa er i en sådan belägenhet, Effie, måste ha varit en stor skurk, sade Sharpitlaw.
Denna anmärkning förestavades dels av en naturlig känsla, vilken ej ens han kunde frigöra sig från, ehuru
