WALTER SCOTT
mig: Robertson är far till barnet, och jag vill våga aldrig det på, att det är han som skall råka Jeanie Deans i natt vid Muschats Cairn, och där skola vi knipa honom, Rat, så sant jag heter Gideon Sharpitlaw.
— Men, sade Ratcliffe, som kanske ej var särdeles angelägen om att medverka till Robertsons upptäckande och gripande, om det vore fallet, skulle mr Butler väl igenkänt mannen i parken för att vara samma person som den, som i Greta Löpelds kläder anförde pöbeln.
— Det betyder ingenting, min gubbe, svarade Sharpitlaw — dräkten, ljusskenet, förvirringen och kanske litet bränd kork eller en smula färg — bah, Ratton, jag har sett er styra ut er, så att hin håle, som ni tillhör, inte skulle vågat svära på, att det var ni.
— Ja, nog är det sant, sade Ratcliffe.
— Och dessutom, ni dumma krabat, fortfor Sharpitlaw triumferande, sade prästen, att han tyckte sig vilja känna igen ansiktsdragen på den junkern, som talte med honom i parken, ehuru han omöjligen kunde erinra sig, när eller var han sett dem.
— Då är det tydligt, att hans nåd har rätt, sade Ratcliffe.
— Därför skola vi båda, Rat, följa med truppen i afton och lägga vantarna på honom, eller ock få vi ta avsked av honom för alltid.
— Jag inser inte, att jag kan göra hans nåd stort gagn, sade Ratcliffe motsträvigt.
— Gagn? svarade Sharpitlaw, ni kan visa oss vägen — ni känner terrängen. Dessutom, min käre vän, ärnar jag inte lämna er ur sikte, förrän jag fått tag i honom.
— Nåväl, sir, sade Ratcliffe i en ingalunda synnerligt belåten ton. Ni skall få er vilja fram — men kom ihåg, att han är en förtvivlad karl.
— Vi skola nog ta det med oss, som kan lugna honom, ifall så behövs, svarade Sharpitlaw.
— Men sir, invände Ratcliffe, jag kan omöjligt åtaga mig att nattetid visa er vägen till Muschats Cairn; jag, liksom många andra, känner till stället vid dagsljus, men
214
