MIDLOTHIANS HJÄRTA
sin hals i snaran för henne? Och det här galna stycket sen, som sedan hon hela kvällen skrikit som en vildgås och kacklat som en påfågelshöna, just nu skall hålla igen munnen, så kan man svära på, att det är för att ställa till förargelse. Om jag bara kunde få henne i farten igen, utan att den här blodsugarn märkte något. Men han ser lika skarp ut som Mac-Keachans pryl, som gick genom sexdubbelt sulläder och en halv tum in i kungens häl.
Han började därpå i en mycket hastig ton gnola första versen av en bland Löpelds favoritballader, vars ord inneburo någon likhet med Robertsons belägenhet, i den övertygelse att idéförbindelsen ofelbart skulle återkalla det övriga för hennes sinne:
”En blodhund strövar i Tinwalds skog,
och blanka harnesk glimma;
en flicka sitter på Tinwalds häll
och kväder i nattens timma.”
Greta hade ej väl fått lystringsordet, förrän hon rättfärdigade Ratcliffes skarpsinnighet genom att med full hals fortsätta visan:
”Sir James! hur kan ni sova än?
Nu gäller det att rida!
I bakhåll här väl tjugu män
med svärd och lans er bida.”
— Ehuru Ratcliffe var på ett betydligt avstånd från den så kallade Muschats Cairn, så kunde likväl hans ögon, vilka liksom en katts voro vana att genomtränga mörkret, märka, att Robertson varsnat faran. Georg Poinder, som var mindre skarpsynt eller mindre uppmärksam, varseblev hans flykt lika litet som Sharpitlaw och hans medhjälpare, vilka voro mycket närmare stenhögen, men vilkas synförmåga hämmades genom den kuperade beskaffenheten av den mark, bakom vilken de sökte dölja sig. Efter en fem eller sex minuters förlopp märkte dock även de slut-
