WALTER SCOTT
fördömt hårt, att ni, då tre ord ur er mun skulle kunna rädda flickan från galgen, gör såna betänkligheter att släppa dem ur er. Fördöme mig, om de ville anta mig, skulle jag inte svära vid — vad heter det nu igen? Hyssops[1] fabler, tror jag — för att rädda hennes liv — jag är van vid det för mindre än så. Minsann har jag inte i England pussat kalvskinn[2] väl sina femtio gånger för en kutting brännvin.
— Tala inte mer om det, sade fången. Det är gott, såsom det är — och farväl nu, syster! Du uppehåller mr Ratcliffe; du kommer väl och besöker mig en gång till, hoppas jag, innan — Här tystnade hon och vart dödsblek.
— Och skola vi skiljas på detta sätt, sade Jeanie, då du svävar i en sådan dödsfara? O, Effie, se blott upp och säg, vad du vill att jag skall göra, och jag tror nästan jag skulle ha mod att säga, att jag vill göra det.
— Nej, Jeanie, svarade hennes syster efter någon ansträngning, jag är bättre sinnad nu. Även då jag var som bäst, var jag inte hälften så god som du, och varför skulle du börja göra dig sämre för att rädda mig, nu, då jag ej mera är värd det? Gud skall veta, att då jag är fullt vid mina sinnen, önskar jag inte, att någon levande varelse skall göra något orätt för att rädda mitt liv. Jag kunde den där rysliga natten ha flytt från detta fängelse med en, som skulle ledsagat mig genom världen och omhuldat mig och värnat mig, men jag sade dem: låt livet gå, då gott namn och rykte gått förut. Men denna långa fångenskap har brutit mitt mod, och då jag ibland är sorgsen och lämnad för mig själv, ville jag ge alla Indiens guld- och diamantgruvor för att rädda den fattiga livhanken — ty jag tror, Jeanie, att jag har sådana yrselanfall, som jag plägade ha under febern, men i stället för de glödande ögonen och vargarna och änkan Butlers oxe, som jag plägade se klättra upp på min säng, ser jag nu en hög, svart galge och mig stående under den, och ett hav av ansikten, som stirrande blicka upp på stackars
264
