Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/281

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

— Med Guds bistånd vill jag begiva mig på väg, svarade Deans med tillkämpat lugn.

Därpå tog han sin dotters arm under sin och började strax, som han kom utom dörren, gå så hastigt, att hon nästan var ur stånd att följa honom. En obetydlig omständighet, men som förrådde hans upprörda själstillstånd, hejdade honom likväl snart. — Er mössa, far? sade Jeanie som märkte, att han gått ut med sitt grå hår obetäckt. Med en svag rodnad, liksom om han blygts för en glömska, som antydde en så stor sinnesförvirring, vände han om och påtog sin stora blå skotska mössa, och liksom om omständigheterna nödgat honom att frambesvärja all sin beslutsamhet och samla sina skingrade tankar, lade han åter sin dotters arm i sin och begav sig med långsåmmare och lugnare steg på väg till Edinburgh.

Domstolarna höllo även den tiden sina sessioner vid parlamentsgården eller, som den numera kallas, parlamentsplatsen, och i den byggnad, som ursprungligen varit bestämd för de skotska ständerna. Ehuru denna byggnad var uppförd i en felaktig och smaklös stil, hade den likväl dåförtiden ett allvarligt och så att säga domstolsmässigt utseende, som åtminstone var vördnadsbjudande till följd av sin ålder. Jag har likväl vid mitt senaste besök i huvudstaden märkt, att den moderna smaken, synbarligen med mycken kostnad, förvandlat denna vördnadsvärda framsida till en med alla de omgivande fornminnena så fullkomligt oförenlig och tillika så klumpig och underlig tegelstensmassa, att den kan jämföras med bäraren Tom Errands prydnader, uti Farquhars Tur till Jubelfesten, när han uppträdde utstyrd med sprätten Clinchers pråliga glitter. Sed transeat cum cæteris erroribus.

På den lilla fyrkanten eller gården, om vi ännu våga giva den denna passande, ehuru föråldrade benämning, föregingo redan uppträden, som kunde sägas utgöra en inledning till dagens ödesdigra tilldragelse. Stadsvaktens soldater voro på sina poster, än framsläppande och än med muskötkolvarna undanstötande den brokiga mängden, som trängdes och skuffades för att få se en skymt av det

269