MIDLOTHIANS HJÄRTA
cesser och domstolsprotokoll — dar man esomoftast läser nya sidor av människohjärtat och lyckoskiften, som vida överträffa vad den djärvaste romanförfattare någonsin försökt frambringa ur sin hjärnas myntverk.
— Och ni tror, frågade jag, att historien om Edinburghs fängelse skulle erbjuda passande ämnen för dylika berättelser?
— I allra högsta måtto, min bäste sir, sade Hardie. Fyll emellertid ert glas! Var det ej för en mängd år tillbaka det ställe, där skotska parlamentet sammanträdde? Var det ej Jakobs tillflyktsort, då den av en upprorisk predikant upphetsade pöbeln bröt lös emot honom under rop av: ”Herrens och Gideons svärd — ut med den gudlöse Haman!” Huru många hjärtan hava ej sedan dess klappat inom dessa murar, då den närbelägna klockans slag förkunnade dem, huru snabbt sanden i deras livs timglas förrann? Huru många måste ej ha signat ned vid ljudet? Huru många ej varit uppehållna av okuvlig stolthet och hårdnackad beslutsamhet eller av religionens tröstegrunder? Månne det ej funnits flera, som, då de blickat tillbaka på bevekelsegrunderna till sina brott, knappt varit i stånd att fatta, huru de kunnat bli så frestade att avvika från dygdens stig? Och månne det ej funnits andra, som, i medvetandet av sin oskuld, ömsom lågat av förtrytelse över den oförtjänta dom, de skulle undergå, ömsom ångestfullt marterat sin hjärna för att upptäcka någon utväg, varigenom de ännu kunde rättfärdiga sig? Tror ni, att någon av dessa djupa, mäktiga, uppskakande känslor kan beskrivas och beskrivningen genomläsas utan att uppväcka ett motsvarande, djupt, mäktigt och uppskakande deltagande? — Ack, vänta bara, tills jag ger ut mina Caledoniens Causes Célebres, och ni skall för en tid bortåt ej känna någon åtrå efter en roman eller en tragedi! Verkligheten skall segra över den mest glödande fantasis mest glänsande uppfinningar. Magna est veritas et prœvalebit.
— Efter vad jag hört, sade jag, uppmuntrad av min pratsamme värds meddelsamhet, lär vår skotska lagfaren-
