WALTER SCOTT
Bubbleburgh, kvarhöllos nu med våld för att föra honom, hans ombud, hans betjänt, hans narr och hans stordrinkare tvärsöver landet till Bitem. Orsaken till detta uppehåll, som var av lika liten vikt för mig, som det torde vara för läsaren, var likväl av tillräcklig betydenhet för mina två bordskamrater för att försona dem med uppskovet. Liksom örnar, vädrade de striden på långt håll, tillsade om en ny butelj rödvin samt sängar på Wallace-Head, och voro genast inne i Bubbleburgher- och Bitemerpolitiken, med alla de ”petitioner och klagomål”, vartill den sannolikt skulle giva. anledning.
Mitt under en ivrig, livlig och för mig alldeles obegriplig diskussion rörande provoster, amtmän, fattigföreståndare, gårdsrätt, stadsskrivare, bofasta och ej bofasta valmän, kom juristen plötsligt ihåg sig. ”Stackars Dunover, vi få ej glömma honom!” och värden skickades att taga reda på besagde pauvre honteux och framföra en förbindlig bjudning till honom att spisa kvällsvard tillsammans med dem. Jag kunde ej avhålla mig ifrån att fråga de båda unga herrarna, om de hade reda på den stackars karlens historia, varvid sakföraren började leta i sin ficka för att få fatt i den anteckning, med ledning varav han inför rätten föredragit hans sak.
— Han har, sade mr Hardie, varit en kandidat till detta vårt remedium miserabile, som vanligen benämnes cessio bonorum, och liksom det finnes andliga, som betvivlat evigheten av bestraffningen efter detta, så synes de skotska lagstiftarna hava tyckt, att fattigdomsbrottet kunde försonas med någonting mindre än livstidsfängelse. Ni skall veta, att en bysatt efter en månads fängelse är berättigad att på vederbörlig anmälan hos högsta domstolen, vari han uppger beloppet av sina tillgångar och beskaffenheten av sina förluster samt avstår all sin egendom åt sina kreditorer, göra anspråk på att bliva befriad ur fängelset.
— Jag har hört talas om en dylik mänsklig förordning, svarade jag.
— Ja, sade Halkit, och det vackra i saken är, såsom
20
