WALTER SCOTT
retlighet, som olyckan givit en ytterligare skärpa. Jag kan inte se någon och allra minst henne. — Bed henne draga försorg om den gamle mannen. — Jag är numera ingenting för dem eller de för mig.
— Hon säger, att hon måste se er i alla fall, sade Ratcliffe, i det Jeanie rusade in i rummet och slog sina armar om halsen på systern, som sökte undandraga sig hennes omfamning.
— Vad menar du med att komma och gråta över mig, då du dödat mig? sade den arma Effie. Dödat mig, då ett ord ur din mun skulle ha räddat mig! — Dödat mig, då jag är en oskyldig varelse — åtminstone oskyldig till detta brott — mig, som skulle ha givit liv och själ för att bevara ditt minsta finger från skada!
— Du skall inte dö, sade Jeanie med svärmisk bestämdhet, säg vad du vill om mig — tänk vad du vill om mig — lova blott — ty jag fruktar för ditt stolta hjärta — att du inte tillfogar dig själv något ont, och du skall ej dö denna skymfliga död.
— Jag skall ej dö en skymflig död, Jeanie. Det finns något i mitt hjärta — ehuru det varit alltför svagt — som ej kan uthärda skymf. Gå hem till vår far och tänk inte mer på mig! — Jag har ätit min sista måltid på jorden.
— O, det var just detta jag fruktade! sade Jeanie.
— Bah, flicka, sade Ratcliffe, det där begriper ni inte stort av. De tycka alltid, så snart domen genljuder i öronen på dem, att de ha mod att förr genast dö än uthärda de sex veckorna, men de avbida ändå alltid de sex veckorna. Jag vet nog hur det går till; jag har hört dödsdomen avkunnas över mig tre gånger, och ändå står Jakob Ratcliffe här. Om jag första gången dragit till min halsduk, som jag hade god lust till — och det var för en eländig grå fåle, som inte var värd tio pund — var hade jag väl varit nu?
— Och huru kom ni undan? sade Jeanie, i vars ögon den henne i början så förhatlige mannens öden fingo ett
316
