WALTER SCOTT
ett litet rum. Hon åtlydde hans vink, ehuru ej utan bävan.
— Vad står ni och skälver för, tokiga barn? sade han, var inte rädd för att jag skall vara ohövlig mot er. Anfäkta, jag kan låta bli att hysa aktning för er. Ni har så mycket ruter i er, att fördöme mig, om jag inte tror, att det är utsikt för att ni vinner spelet. Men ni bör inte gå till kungen, förrän ni skaffat er några förespråkare; vänd er till hertigen — vänd er till Mac-Callummore; han är Skottlands vän — jag vet nog, att herrarna vid hovet inte tycka om honom — men de äro rädda för honom, och det kan göra er samma gagn. Känner ni ingen, som kan ge er ett brev till honom?
— Hertigen av Argyle? sade Jeanie, i det hon hastigt drog sig något till minnes — hur nära släkt var han med den Argyle, som avrättades i min faders tid — under förföljelsen?
— Hans son eller sonson skulle jag tro, sade Ratcliffe, men vad hör det hit?
— Gud vare lov! sade Jeanie i det hon andäktigt ihopknäppte händerna.
— Ni whigs tacka alltid Gud för nånting, sade fångvaktaren. Men hör på, flicka, jag skall omtala en hemlighet för er. Ni torde möjligen råka ut för tämligen närgångna gynnare på gränsen eller mitt i landet, innan ni hinner till London. Men så fan anfäkta någon vågar röra en av Daddie Rattons bekanta, ty fastän jag dragit mig ifrån affärerna, så veta de nog, att jag ännu kan göra dem både gott och ont — och det finns inte en bra karl, som varit tolv månar på landsvägen, han må vara till häst eller fots, som inte känner till mitt pass, likaväl som trots någon engelsk fredsdomares sigill.
Vissa ord av detta tal yttrades på tjuvspråket, så att det var fullkomligt obegripligt för Jeanie Deans, som var otålig att komma ifrån honom. Han klottrade i hast ett par rader på en smutsig papperslapp och sade till henne, då hon vek undan, i detsamma han räckte henne den: — Å, för fan, den bits inte, min flicka! Gör den inte
318
