WALTER SCOTT
vara kvick och gjorde honom större heder. Det var en av dessa historier, som tyckas antyda, att ett slags otur eller vidrigt öde förföljer hjälten. En bildad, driftig och tadelfri, men fattig och blygsam man hade förgäves försökt alla de utvägar, varigenom andra förvärva oberoende, men aldrig lyckats komma längre än till ernåendet av ett nödtorftigt uppehälle. Under en kort glimt av hopp snarare än verkligt välstånd hade han förökat sina bekymmer med en hustru och familj, men ljusskimret betäcktes snart av moln. Allting gick baklänges för honom, ända till randen av hopplöshetens smutsiga pöl, som gapar emot bankrutterade gäldenärer, och sedan han gripit efter varje halmstrå och erfarit det förlängda kvalet att känna dem, det ena efter det andra, glida ur sina händer, nedsjönk han fullkomligt i den gyttjiga grop, varur han blivit uppdragen genom Hardies juridiska bemödanden.
— Och jag gissar, att ni, sedan ni nu dragit den stackars fan i land, ärnar lämna honom halvnaken på stranden att dra sig fram bäst han gitter? sade Halkit. Hör på — och han viskade härvid någonting till honom, varav endast de intalande och bevekande orden: ”inflytande hos mylord” nådde mina öron.
— Det är pessimi exempli, sade Hardie skrattande, att dra försorg om en ruinerad klient; jag tänkte likväl just på, vad ni nu nämnde, såvida det låter sig göra — men tyst, här kommer han!
Det fägnade mig att märka, att den nyss slutade berättelsen om den stackars mannens missöden hade givit honom ett anspråk på de unga männens uppmärksamhet och vördnad, och att de bemötte honom med mycken hövlighet och efter hand inledde honom i ett samtal, vilket till min stora belåtenhet åter vände sig kring Skottlands Causes Célebres. Uppmuntrad av den välvilja, varmed han bemöttes, började mr Dunover med sin andel bidraga till aftonens nöje. Fängelser, liksom andra ställen, hava sina gamla traditioner, som endast äro kända av invånarna och gå i arv från den ena raden av sorgliga gäster, som intaga dess celler, till den andra. Några av dem,
22
