Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/351

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

visserligen, att han ännu alltjämt var underkastad en viss inskränkning i sin frihet, men hon hade likväl hoppats att han åtminstone för en dag skulle finna på någon utväg att frigöra sig därifrån. Korteligen — alla de sällsamma griller och inbillningar, vilka såsom Wordsworth i mottot till detta kapitel antytt, under skilsmässan från den älskade pläga uppstå i den älskandes hjärna, medgåvo ingen annan förklaringsgrund för Butlers frånvaro, än att han måste vara illa sjuk. Denna föreställning hade till den grad bemäktigat sig hennes själ, att hon, då hon nalkades det anspråkslösa hus, där hennes älskare bebodde en liten våning, och som anvisats henne av en flicka med en mjölkstäva på huvudet, darrade vid tanken på det svar, hon skulle få på sin förfrågan efter honom.

Hennes farhågor i detta hänseende voro ej heller ogrundade, Butler, som hade en av naturen svag kroppskonstitution, hämtade sig ej så snart från de kroppsansträngningar och den själsoro, han utstått till följd av de tragiska händelser, vi i början av vår berättelse skildrat, och den pinsamma tanken, att en skugga fallit på hans karaktär, förökade hans lidanden.

Vad som mest smärtade honom var likväl den omständighet, att magistraten rentav förbjudit honom att hava någon gemenskap med Deans' familj, emedan det olyckligtvis förefallit vederbörande sannolikt, att Robertson genom Butlers bemedling möjligen ånyo kunde göra något försök att meddela sig med nämnda familj, och detta voro de angelägna att, om möjligt, förekomma. Denna åtgärd var å magistratens sida ej menad såsom någon skymflig stränghet, ehuru den kändes grymt hård under de förhållanden, vari Butler var försatt. Han föreställde sig, att den person han hade kärast på jorden, måste hysa en dålig tanke om honom och göra sig den föreställningen att han avfallit från henne i nödens stund, och dock kunde intet vara mer främmande för hans natur än ett sådant handlingssätt.

Denna plågsamma tanke tyngde på hans redan svaga kropp och ådrog honom en långsamt tärande feber, som i

339