MIDLOTHIANS HJÄRTA
och där avhandlat hertigens av Argyle tal, rättvisan i Effie Deans' fällande och osannolikheten av, att hon skulle få nåd. Denna visa konklav disputerade ivrigt och drack flitigt, och följande morgonen kände sig Bartholine, såsom han själv uttryckte sig, så tung och virrig i sitt huvud, som om detta varit uppfyllt av en oordnad massa rättegångshandlingar.
För att återgiva sina själsförmögenheter deras vanliga klarhet beslöt därför Saddletree att taga en morgonritt på en hästkrake, som han, Plumdamas och en annan hedervärd borgare höllo gemensamt för de tillfälliga utflykter, som någon angelägenhet eller behovet att förströ sig kunde giva anledning till. Som Saddletree hade två barn i pension hos Whackbairn och, som vi redan sett, tyckte om Butlers sällskap, vände han sin gångares huvud åt Libberton till, och kom, som vi redan nämnt, för att förorsaka den olycklige underläraren den ytterligare plåga, varöver Imogene klagar så ömt, då hon yttrar:
”Jag är anfäktad av en narr —
anfäktad och retad än värre.”
Om någonting kunnat stegra bitterheten av Butlers känslor, så var det det ämne, Saddletree valde för sina långtrådiga orationer, nämligen Effie Deans' rannsakning och sannolika avrättning. Varje ord ljöd i Butlers öron som skriket av en nattuggla eller slagen av en dödsklocka.
Jeanie stannade just vid dörren till sin älskares an— språkslösa boning, då hon hörde Saddletrees gälla, myndiga stämma ljuda från det inre rummet: — Tro mig, att det kommer att ske så, mr Butler. Hon måste gå utför Båggatan med karlen i skatlivréet[1] i hälarna på sig. Det gör mig ont om flickan, men lagen måste ha sin gång, sir —
”Vivat Rex,
Currat Lex”
som Horatius, jag vet ej i vilket av sina oder, säger.
- ↑ Bödeln, i sin svarta eller mörkgrå, silvergalonerade rock, jämfördes av pöbelkvickheten vid en skata.
