Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/355

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

få, ehuru jag säger det, som minst borde säga det, genmälde Bartholine högst förtjust. Men det återstår ännu två timmar, innan ni skall i skolan, och eftersom ni inte mår bra, skall jag sitta ner för att förströ er och förklara er naturen av ett tillicidian. Ni skall då veta, att käranden, mrs Crombie, ett mycket aktningsvärt fruntimmer, är en bland mina vänner, och att jag bistått henne i denna sak och fört henne med heder inför rätten, och jag betvivlar inte, att hon i sinom tid skall komma ifrån saken med heder, antingen hon vinner eller förlorar. Ni förstår, att då vi äga ett lägre hus, anse vi oss betungade med tillicidian, det vill säga, att vi äro nödsakade att mottaga det högre husets naturliga takdropp, såvida detsamma kommer från himmeln eller taket av vår grannes hus och därifrån genom takrännan på vår låga byggnad. Men häromafton kommer en höglandsslyna och kastar Gud vet vad ur det östligaste fönstret på mrs Mac-Phails gård, vilken är det högre huset. Jag tror gumman skulle låtit blidka sig, ty Luchie Mac-Phail skickade ner flickan för att säga min väninna, mrs Crombie, att hon kastat ut nattkärlet genom galet fönster, av aktning för två högländare, som stodo och talade gaeliska i gränden bredvid det riktiga. Men lyckligtvis för mrs Crombie, råkade jag just komma in i rätt tid för att hindra förlikningen, ty det hade varit synd, om det inte blivit sak av det. Vi stämde mrs Mac-Phail inför rätten; den högländska pigslynan ville svära sig fri, men håll, sa jag —

Den omständliga skildringen av denna högviktiga rättegång torde hava räckt, ända tills den stackars Butlers fritimme varit alldeles tilländalupen, om Saddletree ej blivit avbruten av röster, som talade utanför dörren. Butlers värdinna fann vid sin återkomst från brunnen, där hon varit för att hämta vatten för familjen, Jeanie Deans stående vid dörren, otålig över Saddletrees långvariga prat, men obenägen att gå in, förrän han tagit avsked.

Den hederliga kvinnan gjorde ett slut på hennes tvekan genom att fråga: — Söker ni min man eller mig, flicka?


343