WALTER SCOTT
och ställde sig hotfullt i vägen för henne, — Stanna och giv hit! sade den ene av dem, en stark och undersätsig karl, klädd i en formansblus.
— Kvinnan, sade den andre, en lång, mager gestalt, förstår inte fältrop och lösen. — Era pengar, min skatt, eller ert liv!
— Jag har mycket litet pengar, mina herrar, sade den stackars Jeanie, i det hon räckte dem den del, som hon skilt från huvudkassan och haft avlagd för ett dylikt nödfall, men om ni nödvändigt skall ha det, så måste jag naturligtvis giva det ifrån mig.
— Det förslår inte, min flicka. Fördöme mig det duger! sade den kortare rövaren. Tror ni herremän skola vedervåga sitt liv på landsvägen för att bli lurade på det här sättet? Vi vilja ha vartenda runstycke ni har på er, eller också, förbanna mig, skola vi inte kläda av er inpå bara kroppen.
Hans kamrat, som tycktes känna något som liknade medlidande med den fasa, Jeanies ansikte nu uttryckte, sade: — Nej, nej, Tom, detta är en av de fromma systrarna, och vi vilja för en gång lita på hennes ord, utan att underkasta henne avklädningsprovet. — Hör på, min flicka, om ni vill se upp till himmeln och säga, att detta är den sista styver, ni har på er, så fan i mig skola vi inte låta er gå.
— Jag har ej rätt att säga, vad jag har på mig, svarade Jeanie, ty liv och död bero på min resa. Men om ni lämnar mig så mycket kvar, som räcker till vatten och bröd åt mig, skall jag vara nöjd och tacka er och bedja för er:
— Fan ta era böner! Det är ett mynt, som inte gäller hos oss, sade den mindre rövaren, i det han gjorde en rörelse för att gripa henne.
— Vänta, go herrar, utropade hon, i det hon hastigt erinrade sig Ratcliffes pass, kanske ni känner till detta papper?
— Vad fan har hon nu för konster för sig, Frank?
366
