Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/409

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

uppblåst av personlig fåfänga och den yttersta belåtenhet med sin egen lysande dräkt och sitt förnäma utseende. De inträdde i byn utan att varda bemärkta, utom av en gammal kvinna, vilken, så gott som sten blind, endast kunde urskilja, att något grant och lysande gick förbi henne, och gjorde en så djup nigning för Greta, som om hon varit en grevinna. Detta rågade måttet av Gretas självbelåtenhet. Hon vred och vände sig åt alla sidor, trippade, smålog, gjorde söta miner och vinkade nedlåtande åt Jeanie, att hon skulle följa henne, alldeles som om hon varit en förnäm dam, som åtagit sig uppdraget att beledsaga en ung fröken från landet vid hennes första inträde i huvudstadens sällskapskretsar.

Jeanie följde henne tålmodigt, med till marken sänkta blickar, för att bespara sig förödmjukelsen att nödgas se sin följeslagerskas galenskaper, men hon spratt till då hon, efter att hava stigit uppför ett par trappsteg, befann sig på kyrkogården och såg Greta gå rakt framåt kyrkdörren. Som Jeanie ej hade lust att inträda bland församlingen i ett sådant sällskap, gick hon avsides från vägen och sade i en bestämd ton: — Greta, jag väntar här, tills kyrkfolket kommer ut — men ni kan gå in, om ni så önskar.

I detsamma hon sade dessa ord, stod hon i begrepp att sätta sig på en av gravstenarna.

Greta, som var litet framför Jeanie, då hon vek av åt sidan, vände nu hastigt om, skyndade efter henne med långa steg, fattade henne häftigt i armen och sade med av vrede blossande ansikte: — Tror ni, ert otacksamma stycke, att jag ärnar låta er sätta er på min fars grav? Om ni inte genast stiger upp och följer med mig in i Uttolkarens hus, det vill säga Guds hus, så sliter jag, ta mig fan, varenda trasa från er kropp!

Hon lät handlingen följa på orden, ty med ett enda ryck slet hon halmhatten av Jeanie och en näve hår till på köpet och kastade upp hatten i en gammal idegran, där den blev sittande. Jeanies första ingivelse var att ropa på hjälp, men som hon insåg att hon oaktat kyrkans närhet kunde erhålla någon livsfarlig skada innan någon

397