MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Jo, svarade mr Stubbs, jag trodde att åsynen av henne blott skulle vara plågsam för ers högvördighet, varför jag lät henne gå tillbaka till mor sin, som är i klämma i nästa socken.
— I klämma? — Ni menar fängelse, gissar jag? sade mr Staunton.
— Jo, jo män, någonting ditåt, med ers högvördighets förlov.
— Olyckliga, oförbätterliga kvinna! sade prästmannen. Men vad för slags person är den här andra flickan?
— Jo, anständig nog, ers högvördighet, sade Stubbs. För så vitt jag kan finna, är det intet ont i henne, och hon säger sig ha mynt nog att komma utom grevskapet.
— Mynt? Det tänker ni alltid på, Stubbs. — Men har hon förstånd? — Har hon sina sinnen i behåll? — Är hon i stånd att taga vara på sig själv?
— Ja, ers högvördighet, jag vet inte, vad jag skall säga, svarade Stubbs, men nog kan jag svära på, att hon inte var med, när krutet fanns upp, ty far Giles gav akt på henne under hela gudstjänsten, och han påstår, att hon inte kunde slå upp ett enda evangelium, som en annan kristen, och det fast hon hade Greta Murdockson som hjälpte sig. — Men vad det beträffar att ta vara på sig själv, så är hon ju ett stycke skotska, ers högvördighet, och det påstås ju, att det värsta fån bland det folket kan se sig själv till godo — och hon är anständigt nog klädd och inte tillpyntad som den andra.
— Skicka in henne då, och vänta ni där nere, mr Stubbs!
Detta samtal hade så uteslutande upptagit Jeanies uppmärksamhet, att hon först sedan det slutat märkte, att glasdörren, vilken som vi nämnt ledde från förmaket till trädgården, öppnades, och en ung man av ett blekt, sjukligt utseende inträdde eller snarare inbars av två tjänare, vilka satte honom på närmaste soffa, liksom för att låta honom hämta sig från en ovanlig ansträngning. Just som de höllo på därmed, kom Stubbs ut ur biblioteket och tillsade Jeanie att gå in. Hon lydde denna befall-
