Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/471

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

TRETTIOFEMTE KAPITLET.

— — — — — — — — bestig
din kulle, sköna Shene, när strålfull sol
sig visar i sin prakt! Här låt oss skåda
ut över gränslöst landskap.
Thomson.

Jeanie undergick ett mycket strängt förhör av sin vänliga och tjänstaktiga, men något pratsjuka väninna, mrs Glass, på deras väg till Strand, där den goda fruns Tistel blomstrade i full prakt och med sitt valspråk: Nemo me impune! utmärkte en bod, som på den tiden var väl känd av alla skottar, både av högre och lägre stånd.

— Och är ni säker på, att ni alltid sade ers höghet till honom? sade den goda frun, ty man måste göra en åtskillnad mellan Mac-Callummore och den söderländska knaperadeln, som de kalla lorder här — det är så gott om dem, Jeanie, att man nästan vore frestad att tro, att det inte är synnerligt svårt att göra dem — några av dem skulle jag inte vilja ge kredit för så mycket som tolv skilling svart rappe — och andra skulle jag inte vilja stiga upp för, sedan jag väl satt mig. Men jag hoppas, ni visat er belevenhet för hertigen av Argyle, ty vad slags folk skulle han väl tro era vänner i London vara, om ni helt simpelt kallat honom mylord, han som är en hertig?

— Han tycktes inte stort bry sig om det, sade Jeanie. Han såg nog, att jag var från landet.

— Nå, nå, svarade den goda frun, hans höghet känner mig tämligen bra, så att jag är mindre orolig för det. Jag fyller aldrig hans snusdosa, utan att han säger: ”Hur står det till, kära mrs Glass? — Hur må alla era vänner där uppe i norr?” Eller också: ”Har ni haft några nyheter norr ifrån nyligen?” Och ni kan vara viss på, att jag gör min djupaste nigning och svarar: ”Nådige hertig,

459