WALTER SCOTT
en bakport i en hög tegelstensmur. Den var tillstängd, men då hertigen sakta bultade på, insläpptes de av en innanför på vakt stående person, som upplåste porten, efter att först hava tittat genom ett för detta ändamål anbragt litet järngaller för att förvissa sig om, vilka de voro. De inträdde, varpå porten genast tillslöts och igenlåstes efter dem. Allt detta skedde mycket fort, och personen, som öppnat för dem, försvann så hastigt, att Jeanie ej ens hann uppfånga en skymt av hans utseende.
De befunno sig nu vid yttersta ändan av en lång, smal allé, där marken var betäckt med en grön, jämnt avmejad gräsmatta, vilken kändes som sammet under deras fötter och skyddades mot solen genom grenarna av de höga almar, vilka slöto sig tillsammans över gångstigen och, såväl genom det högtidliga dunklet av den dager, de insläppte, som genom den långa raden av sina pelarlika stammar och den invecklade föreningen av sina valvbågformiga grenar kommo den att likna en av de smala pelargångarna i en gammal götisk domkyrka.
466
