WALTER SCOTT
söka ers härlighet — och när dödens timme slår, som förestår både den fattige och den rike — och må den ännu dröja länge för ers härlighet — o, mylady, då är det ej vad vi gjort för oss själva, utan vad vi gjort för andra, som är angenämast för våra tankar. Och tanken på, att ni medverkat att rädda den stackars varelsens liv, skall i denna stund — den må komma när den vill — vara ljuvare, än om ett ord av er mun kunde hänga alla Porteous' mördare vid ett enda rep.
Tårarna tillrade utför Jeanies kinder, hennes ansikte glödde, och hon darrade av sinnesrörelse, då hon med en på en gång okonstlad och gripande vältalighet försvarade sin systers sak.
— Detta kan kallas vältalighet, sade drottningen till hertigen av Argyle. Mitt barn, fortfor hon, vändande sig till Jeanie, jag kan ej benåda din syster — men du skall ej sakna mitt varma förord hos hans majestät. Emottag den här, fortfor hon, i det hon stack en liten broderad syväska i Jeanies hand. Öppna den ej nu, men vid lägligt tillfälle skall du finna något däri, som skall påminna dig om, att du talat med drottning Carolina.
Då Jeanie sålunda såg sina misstankar bekräftade, föll hon på knä och skulle hava utbrutit i högljudda tacksägelser, om ej hertigen, vilken stod som på nålar av oro för, att hon skulle säga mer eller mindre än som var tillbörligt, åter fört handen till hakan.
— Jag tror, att vårt göromål är slut för det närvarande, herr hertig, sade drottningen, och, som jag förmodar, till er belåtenhet. Hädanefter hoppas jag få se ers härlighet litet oftare både i Richmond och i S:t James. — Kom, lady Suffolk, vi måste önska hans härlighet god morgon.
Därpå följde de vanliga avskedsbugningarna, och så snart de båda damerna vänt ryggen till, hjälpte hertigen Jeanie att stiga upp från marken och förde henne tillbaka genom allén, samma väg de kommit, och på vilken hon nu återvände med känslan av en person, som vandrar i sömnen.
482
