WALTER SCOTT
ju hennes majestät dig, att det är konungen och icke hon, som utövar benådningsrätten.
— Ja, det var ju sant, sade Jeanie, men mitt huvud är så förvirrat. — Men tror ers nåd då, att man kan lita på, att Effie blir benådad? fortfor hon, i det hon ännu höll den öppnade väskan i handen.
— Visst äro kungar kinkiga hästar att sko på bakfoten, som vi säga där uppe i Skottland, svarade hertigen, men hans gemål vet, huru hon skall ta honom, och jag hyser ej det ringaste tvivelsmål om, att saken är fullt tillförlitlig.
— Ack, Gud vare lovad! Gud vare lovad! utropade Jeanie, och måtte den goda damen aldrig sakna den hjärtats frid, som hon i detta ögonblick skänkt mig. — Och Gud välsigne er också, mylord! — Utan er hjälp skulle jag aldrig kommit när henne.
Hertigen, som kanske var nyfiken att se, huru länge tacksamhetens känslor skulle kunna undantränga nyfikenhetens, lät henne en god stund uppehålla sig vid detta ämne. Men den senare känslan hade så liten makt över Jeanie, att hans höghet, hos vilken den kanske för tillfället var litet starkare, ännu en gång nödgades omnämna drottningens gåva. Hon öppnade följaktligen väskan, vilken befanns innehålla nödiga sybehör, såsom silke, nålar, sax m. m. och i en ficka låg en banknot på femtio pund.
Hertigen hade ej förr underrättat Jeanie, som ej var van att se så stora sedlar, om detta pappers värde, än hon yttrade sin ledsnad över det misstag som inträffat. Ty syväskan, menade hon, med drottningens namn tydligt skrivet inuti den och med en krona ritad ovanför namnet var ju redan i och för sig en mycket dyrbar åminnelse.
Hon räckte därför sedeln åt hertigen, med begäran att han på något sätt skulle återställa den till den höga ägarinnan.
— Nej, nej, Jeanie, sade hertigen, här är intet misstag begånget, Hennes majestät vet, att du haft stora utgifter, och vill ersätta dig dem.
484
