WALTER SCOTT
vet, att vägarna ej äro synnerligen säkra att färdas på för ensamma kvinnor.
Jeanie erkände inom sig riktigheten av denna anmärkning.
— Jag har dessutom redan uppgjort en plan för din räkning. En av hertiginnans tjänarinnor, och min sekreterare — din bekante — Archibald, skola fara ned till Inverary i en lätt vagn med fyra hästar, som jag köpt, och det finns tillräcklig plats i vagnen för dig att åka med dem till Glasgow, varifrån Archibald skall dra försorg om att du säkert framkommer till Edinburgh. — Under vägen ber jag dig lära din följeslagerska så mycket du kan av ostberedningskonsten, ty hon kommer att ha hand om mjölkkammaren, och jag vill nästan svära på, att du är lika händig med dina mjölkkärl som med din dräkt.
— Tycker ers nåd om ost? sade Jeanie med en stråle av självmedveten tillfredsställelse.
— Om jag tycker om ost? sade hertigen, vars godhjärtenhet anade vad som skulle följa, havremjölskakor och ost äro en måltid för en kejsare, för att ej tala om en högländare.
— Jag frågade så, sade Jeanie med blygsamt självförtroende och stor, synbar förnöjelse, emedan vi ansetts så skickliga i att göra ost, att somliga tycka den vara lika god som äkta Dunloper, och om ers höga nåd ville hålla till godo med ett pund eller två, skulle det göra oss både lyckliga och stolta. Men kanske ni tycker mer om fårmjölks-, det vill säga Buckholmsideost,[1] eller kanske getmjölksost, eftersom ni kommer från högländerna — ehuru jag med avseende på dem inte just kan göra anspråk på samma skicklighet, men jag kunde tala vid min kusin Jean, som bor vid Lockermachus i Lammermuir, och —
— Nej, det behövs visst inte, sade hertigen, Dunlopsost är just vad jag tycker mest om, och jag skall anse det som den största ynnest du kan bevisa mig, om du skickar mig en till Caroline-Park. Men kom ihåg, att det
- ↑ Buckholms bergiga betesmarker äro kända för att frambringa den bästa fårmjölksost i södra Skottland.
486