Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/500

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

Man borde kanske vara en verklig skotte för att fatta, huru livligt skottarna, oberoende av alla rangskillnader, känna sitt ömsesidiga samband med varandra såsom infödingar av samma land. Jag tror, att invånarna i ett vilt, ofruktbart land hava flera gemensamma idéer än de, som bebo ett fruktbart och odlat, emedan deras förfäder mera sällan ombytt boningsplatser, deras ömsesidiga minnen av märkvärdiga föremål äro livligare, den höge och den låge taga större andel i varandras välgång, känslorna av släktskap och frändskap äro mera utbredda och, med ett ord, fosterlandskärlekens band, alltid hedrande, även då de äro litet för knappt tilltagna och litet för trånga, hava ett större inflytande på människornas känslor och handlingar.

Den skakande hyrvagnen, som guppade över den dåförtiden avskyvärda londonska gatläggningen med en betydligt olika fart mot den, som fört det hertigliga ekipaget till Richmond, avlämnade slutligen Jeanie Deans och hennes följeslagare välbehållna utanför den fosterländska skylten Tisteln. Mrs Glass, som hållits i lång och spänd väntan, rusade nu, full av ivrig nyfikenhet och med munnen öppnad till spörsmål, på vår hjältinna, som var alldeles ur stånd att uthärda den överväldigande forsen av hennes frågor, de där framstörtade liksom ett väldigt skyfall: — Hade hon sett hertigen — Gud signe honom — hertiginnan och de unga fröknarna? — Hade hon sett kungen — Gud signe honom — drottningen, prinsen av Wales, prinsessan eller någon av den övriga kungliga familjen? — Hade hon utverkat sin systers benådning? — Var det en fullständig benådning eller var det blott en mildring av straffet? — Hur långt hade hon farit? — Var hade hon varit? — Vem hade hon råkat? — Vad hade man sagt? — Varför hade hon dröjt så länge?

Sådana voro de olikartade frågor, vilka huller om buller framställdes av en nyfikenhet, som var alltför häftig för att kunna avbida svaren, och Jeanie skulle säkert råkat i ej liten förlägenhet vid denna överväldigande flod av spörsmål, om ej Archibald, som sannolikt fått en vink

488