Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/522

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

dem. Ett rysligt minne vaknade hos Jeanie, då hon betraktade denna olyckliga varelse, och igenkännandet var ömsesidigt, ty med en plötslig kraftansträngning bröt Greta Löpeld sig igenom den larmande kretsen av sina plågoandar och hängde sig fast vid vagnsdörren, i det hon, halvt skrattande, halvt gråtande, utropade: — Å, vet ni vad, Jeanie? De ha hängt mor! varefter hon plötsligt, förändrande sin ton tili den mest bönfallande, tillade: O, be dem låta mig få gå och skära ner henne! — Låt mig bara skära ner henne! — Om hon också vore värre än djävulen, så är hon ändå min mor — och man skall lika litet kunna märka det på henne, som på Maggie Dickson, som redan var till hälften hängd, och dock bjöd ut salt till salu dagen efter sedan hon blivit hängd. Hennes röst var visserligen rosslig och hes och hennes hals var lite sned, men eljest skulle man inte kunnat märka någon skillnad mellan henne och vilken annan saltförsäljerska som helst.

Mr Archibald, som råkade i verklig förlägenhet därigenom, att den vansinniga höll sig fast i vagnen och samlade omkring dem sina larmande, skådelystna följeslagare, såg sig hela tiden omkring efter någon konstapel eller länsman, åt vilken han skulle kunna överlämna den olyckliga varelsen. Men då han ej varseblev någon dylik tjänsteman, sökte han att lösgöra hennes händer från vagnen för att genom ett raskt körande komma ifrån henne. Detta kunde likväl ej ske utan användande av våld, emedan Greta fortfor att hålla sig fast och förnyade sina ursinniga böner att man skulle låta henne skära ner sin mor. — Det var ju bara ett åttaskillingsrep, som ginge förlorat, sade hon, och vad vore det mot en kvinnas liv? I detsamma framkom en hop råa sällar, mest bestående av slaktare och boskapshandlare, bland vilkas kreatur på senare tiden härjat en elakartad boskapssjuka, vilken de i sin vishet tillskrevo trolldom. De lade våldsam hand på Greta och sleto henne från vagnen, i det de utropade: — Vad? Ankhåller du folk på kungens landsväg? Har du inte gjort ont nog redan med ditt mördande och dina trollkonster?


510