MIDLOTHIANS HJÄRTA
TREDJE KAPITLET.
Nu stunden kommen är, men mannen ej.
Kelpie.
Den dag, då den olycklige Porteous skulle undergå sin dom, var den vidsträckta avrättsplatsen alldeles fullpackad med människor, och i de höga husen kring torget eller vid den branta och krokiga gata, som kallas the Bow, varigenom dödståget skulle gå fram, sedan det vikit av ifrån High-street, fanns ej ett fönster, som ej var uppfyllt med åskådare. Den ovanliga höjden och det uråldriga utseendet av dessa byggnader, av vilka några fordom tillhört tempel- och johanniterriddarna och ännu på sina framsidor och gavlar äro prydda med dessa ordnars järnkors, stegrade intrycket av ett skådespel, som redan i och för för sig var tillräckligt gripande. Hela Grassmarket liknade ett stort mörkt hav av människohuvuden, mitt i vilket reste sig det höga, svarta, olycksbådande dödsträdet med dess mördande snara. Varje sak vinner betydelse genom sin användning och de därmed förknippade föreställningarna, och i och för sig själva så enkla ting, som en upprest tvärbjälke och en tom rännsnara, bliva vid sådana tillfällen som det ifrågavarande föremål för fasa och ett högtidligt deltagande.
I en så talrik församling talades knappt ett ord, som ej viskades. Hämndtörsten hade till någon del blivit stillad, därför att man var viss om, att den skulle tillfredsställas, och själva pöbeln undertryckte med djupare känsla, den vanligen plågar hysa, alla högljudda fröjdebetygelser och beredde sig till att i tyst och anständig, ehuru hatfull och oförsonlig triumf njuta vedergällningens skådespel. Det tycktes, som om det glödande hatet till den olycklige brottslingen försmått att giva sig luft i någon-
