WALTER SCOTT
komma att kalla er mer än mistress, ty jag gissar att det inte länge blir Deans.
— Kalla mig er egen Jeanie, May, och då kan ni aldrig ta miste.
Det fanns ett djur i ladugården, vilket Jeanie betraktade tills tårarna kommo henne i ögonen. May, som givit akt på henne med ett uttryck av deltagande, anmärkte genast halvhögt: — Husbonden sköter alltid det djuret själv och är vänligare mot det än mot något annat djur i fähuset, och jag märkte, att han gjorde på samma sätt, även då han var som ondast och hade som mest orsak att vara ond. — Ack, herregud, ett fadershjärta är ändå ett underligt ting! — Mången svår stund har han haft för den stackars flickan, och ändå tror jag, han ber mera för henne än för er, barn, men vad kan han be för er, annat än önska er den välsignelse ni förtjänar? Och när jag sov bakom avbalkningen, då vi först kommo hit, var han ofta vaken hela natten, och jag kunde höra honom repa upp om och om igen: ”Effie — stackars förblindade missledda varelse!” Det var alltid ”Effie! Effie!” — Om det stackars vilsefarande lammet inte kommer tillbaka till fårahuset, när det herden så täckes, så vore det väl bra underligt, ty jag vet, att hon varit ett bönens barn. Ack, om den stackars förlorade ville återvända, så visst som husbonden skulle slakta den gödda kalven! — fastän Bläsas kalv inte är färdig att slaktas ännu på tre veckor.
Med den för personer av hennes stånd egna språksamheten kom hon därefter ännu en gång in på kapitlet om hushållsangelägenheterna och lämnade detta ömtåliga och upprörande ämne.
Sedan Jeanie besett allting i mjölkkammare och uthus samt uttryckt sin tillfredsställelse med det sätt, varpå allt ombestyrts under hennes frånvaro, återvände hon till det övriga sällskapet, som höll på att taga husets inre i ögonsikte. David Deans och Butler voro dock ej tillstädes. De hade gått ned till kyrkan för att möta kyrkorådet och stiftets till detta hörande kyrkoherdar samt vidtaga de för dagens akt nödiga anordningarna.
564
