WALTER SCOTT
kan och knot åsett Knockdunders vanvördiga beteende, öppet sina tankar om saken till en av de äldste, Isak Meiklehose, vars väldiga gråa peruk och ärevördiga utseende i synnerhet föranlett Deans att söka hans bekantskap. — Det anstår inte en vild indian, sade David, än mindre en kristen och herreman att sitta i kyrkan och bolma tobaksrök, liksom han vore i en krogstuga.
Meiklehose skakade på huvudet och medgav, att det var långtifrån passande. — Men vad vill ni göra? Kaptenen är ett brushuvud, och att tala till honom om det eller någonting annat, som hindrar hans nycker, vore detsamma som att sätta eld på krut. Han har mycket att säga i landet, och vi skulle inte kunna reda oss med högländarna utan hans beskydd, emedan alla landets nycklar hänga vid hans bälte, och han är inte någon så elak karl på det hela, men som ni vet, stränga herrar måste ha sin vilja fram.
— Det kan nog vara sant, granne, sade David, men Ruben Butler är inte den jag tar honom för, om han inte lär kapten att röka sin pipa annorstans än i Guds hus, och det innan fjärdedelsåret är över.
— Långsamt och varligt hinner längst, sade Meiklehose, och om en stolle kan ge en vis man ett råd, skulle jag råda honom att besinna sig två gånger innan han ger sig i strid med Knockdunder. Den bör ha en långskaftad sked, som skall äta soppa med fan. Men de äro allihop redan gångna till middagen på värdshuset, och om vi inte skynda oss komma vi för sent till matdags.
David följde sin vän utan att svara något härpå, men han började av erfarenhet inse, att dalen vid Knocktarlitie, liksom hela den övriga världen, ej saknade sina anledningar till missnöje och missbelåtenhet, och hans sinne var så upptaget av att uttänka bästa medlen att omvända Duncan Knock till en riktig insikt rörande det vördnadsfulla uppförande man bör iakttaga under gudstjänsten, att han alldeles glömde att fråga, huruvida Butler skulle behöva avlägga eden till styrelsen.
Några hava velat låta förstå, att hans försummelse i
568
