MIDLOTHIANS HJÄRTA
— Åhå, mr Butler, sade hertigen, jag märker, att ni börjar bli svartsjuk, men det är nästan väl sent, ty ni vet, hur länge jag beundrat er fru. Men allvarsamt talat, det finns verkligen mellan dem detta slags oförklarliga likhet, som man stundom påträffar hos personer, vilka för övrigt ej likna varandra.
— Den farliga delen av komplimangen är borta, tänkte mr Butler.
Hans hustru, som insåg att det skulle se dumt ut, om hon ej yttrade något, tvang sig att säga, att damen kanske vore en landsmaninna, så att likheten kanske låge i hennes sätt att uttrycka sig.
— Däri har ni fullkomligt rätt, svarade hertigen. Hon är skotska och talar med en skotsk brytning, och emellanåt undfaller henne ett provinsord så nätt, att det låter nästan doriskt,[1] mr Butler.
— Jag skulle ha trott, sade Ruben, att man numera i huvudstaden tyckte, att det lät obildat.
—Nej, långt därifrån, svarade hertigen, ni får ej tro, att det är den breda skotska, som talas bland pöbeln i Edinburgh. Detta fruntimmer har varit mycket litet i Skottland. Hon har fått sin uppfostran i ett kloster utomlands och talar denna rena hovskotska, som var vanlig i mina yngre dagar, men den har nu kommit så mycket ur bruket, att den låter som en helt annan dialekt och fullkomligt olikt vår moderna patois.
Oaktat sin inre ångest kunde Jeanie ej annat än förundra sig över, huru till och med de mest fulländade människokännare låta sig vilseföras av sina egna förutfattade åsikter. Hertigen fortfor emellertid: — Jag tror, hon tillhör den olyckliga familjen Winton, men som hon blivit uppfostrad utomlands, har hon ej fått lära sig sitt eget stamträd och har mig att tacka för den upplysningen, att hon säkert måste härstamma från Setons av Windygoul. Jag önskar, ni kunde sett, hur vackert hon rodnade över sin egen okunnighet. Hennes sätt är ädelt och intagande, men det framskymtar emellanåt däri en liten anstrykning
- ↑ Hänsyftar på en språkdialekt hos de gamla grekerna.
