WALTER SCOTT
över den underbara åtskillnaden mellan den hjälplösa och förtvivlade flickan, som hon sett utsträckt på en halmbädd i ett fängelse, där avbidande en våldsam och skymflig död — senast på den nattliga havsstranden såsom en landsförvist — och det fina, bildade, vackra fruntimmer, hon nu hade framför sig. Nu, sedan hennes syster bortlagt sin slöja, tycktes olikheten ej så mycket ligga i anletsdragen, som ej snarare i hela hennes beteende, uttryck, blick och hållning. Till sitt yttre tycktes lady Staunton vara en alltför vek och späd varelse, för att sorgen någonsin skulle kunnat vidröra henne, så van, att hela hennes omgivning skulle rätta sig efter alla hennes nycker, att hon till och med tycktes vänta, att man skulle bespara henne besväret att uttänka dem, och så fullkomligt obekant med motsägelse, att hon ej ens antog en befallande ton, då ju en halvdragen ande redan var tillräcklig för att få den uppfylld. Hon krusade ej med att göra sig kvitt Duncan, så snart aftonen nalkades. Under föregivande av trötthet, komplimenterade hon honom med yttersta nonchalans ut ur rummet.
Då de voro ensamma, kunde hennes syster ej avhålla sig från att uttrycka sin förundran över den självbehärskning, varmed lady Staunton spelade sin roll.
— Ja, jag kan nog tro, att du är förvånad däröver, sade lady Staunton lugnt, ty du, min bästa Jeanie, har alltifrån vaggan varit själva sannfärdigheten, men du måste ihågkomma, att jag i femton års tid varit en lögnerska och därför numera måste vara tämligen van vid min roll.
Mrs Butler tyckte även, under de första två eller tre dagarnas feberaktiga känslosvall, att hennes systers sätt stod i fullkomlig motsägelse till den hopplösa tonen i hennes brev. Hon rördes visserligen till tårar vid åsynen av sin faders sista vilorum, vilket var utmärkt med en huggen gravsten, som talade om hans gudsfruktan och rättskaffenhet, men obetydligare omständigheter gjorde ett lika livligt intryck på henne. Hon roade sig med att besöka mjölkkammaren, vid vars göromål hon så länge bi-
620
