MIDLOTHIANS HJÄRTA
ögonblick bilda en obetydlig ring och sedan spårlöst försvinna för alltid.
— För alltid! — Vi skola — vi kunna ej försvinna för alltid, sade Butler med en blick rot höjden. Döden är för oss blott en förvandling, ej en förintelse — den är början till en ny tillvaro, vars beskaffenhet beror av de handlingar vi utövat här nere.
Under det deras samtal vände sig omkring dessa allvarsamma ämnen, varpå det annalkande ovädret helt naturligt ledde dem, hotade deras färd att varda besvärligare än de väntat, genom de häftiga vindkast, vilka med plötslig våldsamhet upprörde fjordens vatten och hämmade roddarnas ansträngningar. De behövde nu blott ro omkring en liten udde för att komma till den vanliga landningsplatsen vid åmynningen, men med deras tunga båt och i den hårda stormen skulle det sannolikt hava dragit så långt ut på tiden, att de emellertid ofelbart måst bliva överfallna av ovädret.
— Kunna vi inte landa på denna sidan udden, frågade sir George, och därigenom finna något skydd?
Butler kände ej till något landningsställe, åtminstone intet, varifrån någon gångbar stig ledde över bergen, vilka på alla sidor omslöto stranden.
— Tänk efter ännu en gång, sade sir George Staunton, ovädret bryter snart lös i fullt raseri.
— Å, visst ha vi Zigenarbukten, sade en av båtfolket, men vi ha inte nämnt något därom för pastorn, och jag är inte rätt säker, om jag kan styra båten dit, emedan viken är så full med grund och undervattensklippor.
— Försök, så skall ni få en halv guiné, sade sir George.
Den gamle sjömannen tog rodret, i det han anmärkte, att om de bara väl komme dit, så fanns det en brant stig, som ledde upp från stranden, och på en halvtimme komme man på den fram till prästgården.
— Är ni säker på att ni känner vägen? sade Butler till karlen.
— Kanske jag kände den litet bättre för en femton år sedan, då Dandie Wilson låg i fjorden med sin snabbseg-
