WALTER SCOTT
befordran. Ruben ägnade sig åt lagfarenheten och steg långsammare, men säkrare. Euphemia Butler, vars förmögenhet, ökad genom hennes mosters frikostighet, i förening med hennes egen skönhet gjorde henne till ett ganska utmärkt parti, gifte sig med en högländsk laird, som aldrig frågade efter hennes farfars namn, och överhopades vid detta tillfälle av lady Staunton med skänker, som ådrogo henne alla skönheters i Dumbarton- och Argyleshires avund.
Sedan lady Staunton lyst nära tio år i den förnäma världen och, liksom många av hennes likar, dolt ett blödande hjärta under ett glatt yttre — sedan hon avslagit de mest hedrande giftermålsanbud, förrådde hon den invärtes tärande smärtan genom att draga sig undan till kontinenten, där hon valde sin bostad i samma kloster, varest hon fått sin uppfostran. Hon tog aldrig slöjan, men levde och dog i sträng avskildhet och under noggrant iakttagande av alla den romersk-katolska kyrkans fastor, vakor och späkningar.
Jeanie ägde tillräckligt av sin fars anda för att bittert sörja över detta avfall, och Butler delade hennes grämelse. — Likväl, sade han, är varje religion, om än aldrig så bristfällig, att föredraga framför det kalla tvivlet eller förströelsens dövande larm, som fyller världsmänniskornas öron, tills de ej bry sig om något av dessa ting.
Lyckliga genom varandra, genom sin familjs välgång samt genom den aktning och vänskap, de åtnjöto av alla, som kände dem, framlevde dessa makar sina dagar i lugn och frid och efterlämnade vid sin död en allmän saknad.
Läsare! — Denna historia har ej berättats förgäves, ifall den skulle befinnas ådagalägga den stora sanningen, att brottet, även om det skulle uppsvinga sig till höjdpunkten av all världslig härlighet, aldrig kan skänka sann lycka, att de onda följderna av våra förbrytelser länge överleva deras begående och, liksom de mördades vålnader, alltid följa i missdådarens spår, samt att dygdens vägar, om de även sällan leda till världslig storhet, likväl alltid föra till sällhet och sinnesfrid.
