WALTER SCOTT
följaktligen sin kosa. Han uppnådde den i tillräcklig tid för att från den yttre muren framkomma till förstaden Portsburgh, som huvudsakligast beboddes av den lägre borgare- och hantverksklassen. Här möttes han av ett oförmodat hinder.
Han hade ej hunnit långt ifrån porten, innan han hörde ljudet av en trumma och till sin stora förvåning mötte en folkhop, som, tillräckligt talrik för att intaga hela gatans bredd och bilda en betydlig massa bakom, med en larmtrumma i spetsen tågade mot den stadsport, genom vilken han utgått. Medan han eftersinnade, huru han skulle kunna undvika en hop, som man kunde antaga ej vara samlad i någon lovlig avsikt, gingo de honom rakt på livet och anhöllo honom.
— Är ni en prästman? frågade en av dem.
Butler svarade, att han väl vore präst, men ej hade någon prästerlig tjänstebefattning.
— Det är mr Butler från Libberton, sade en röst ur hopen, han kan förrätta tjänsten lika bra som någon annan.
— Ni måste vända om med oss, sir, sade den första talaren i en hövlig, men befallande ton.
— Varför då, mina herrar? sade Butler. Jag bor ett stycke utom staden — gatorna äro osäkra om natten — ni skulle verkligen tillfoga mig en allvarsam skada, om ni uppehölle mig.
— Ni skall välbehållen komma hem till er — ingen skall kröka ett hår på ert huvud — men ni skall och måste följa med oss.
— Men i vad avsikt eller till vad ändamål, mina herrar? sade Butler. Jag hoppas, ni vill vara så artiga och förklara det.
— Ni skall få veta det i sinom tid. Kom nu med — ty komma måste ni, antingen med godo eller ondo, och kom väl ihåg, att ni varken får se er om till höger eller vänster, eller ge akt på någons ansikte, utan måste anse allt, som tilldrar sig omkring er, som en dröm.
— Jag önskar, det vore en dröm, som jag kunde upp-
66
