WALTER SCOTT
sig av deras dräkt, vilken, efter allt vad man kunde se, var en vanlig hantverkares. Det tycktes, som om de sammansvurna, i likhet med dem, som fordom mördade kardinal Beatoun, hyste den åsikten, att deras förehavande var en Guds dom, vilken, fastän ej bekräftad av de vanliga myndigheterna, borde verkställas med ordning och högtidlighet.
Medan deras utposter voro så vaksamma och varken av fruktan eller nyfikenhet läto avhålla sig från fullgörandet av den plikt, som ålagts dem, och medan huvudposteringarna i öster och väster tryggade dem från att avbrytas, dundrade en vald trupp av de upproriska på fängelseporten och fordrade att bliva insläppt. Ingen svarade, ty portvaktaren vid den yttre porten hade vid upploppets början försiktigt flytt undan med nycklarna och var ingenstädes till finnandes. Porten angreps genast med på förhand för detta ändamål anskaffade släggor, järnstörar och plogristar, varmed de en stund stötte, slogo och höggo utan någon synnerlig verkan, ty porten, som var förfärdigad av dubbla ekplankor, vilka både längs efter och tvärsöver voro nitade med grova järnnaglar, var så stark, att den ej utan mycken tidsutdräkt kunde sprängas. De upproriska tycktes likväl hava föresatt sig att med våld bana sig väg. Den ena hopen avlöste den andra i detta arbete, varmed naturligtvis blott några få i sänder kunde vara sysselsatta, men hop efter hop drog sig undan, utmattad av den våldsamma ansträngningen, utan att därigenom hava kommit mycket närmare sitt mål. Butler hade blivit framförd till denna huvudskådeplats, och det så nära, att han nästan dövades av de tunga släggornas oupphörliga dån mot de järnbeslagna fängelseportarna. Han började hoppas, att folkmassan, då dess bemödanden ej kröntes med någon framgång, antingen i förtvivlan skulle övergiva hela företaget, eller någon hjälp under tiden hinna anlända och förskingra den, och det var ett ögonblick, som det senare syntes sannolikt.
Sedan rådmännen hopsamlat flera av sina tjänstemän
72
