MIDLOTHIANS HJÄRTA
SJUNDE KAPITLET.
På Arthurs häll jag vila vill,
på lakan icke sova mer,
med vatten läska blott min törst,
sen mig mitt hjärtas älskling svek.
Gammal visa.
Om jag skulle välja ett ställe, varifrån solens upp- eller nedgång fördelaktigast kunde ses, så vore det den vilda gångstig, vilken slingrar sig omkring foten av den höga, halveirkelformiga klippgördel, som kallas Salisbury-Crags och utgör randen av den branta sluttning, som stupar ned i dalen på sydöstra sidan om staden Edinburgh. Utsikten, i sina allmänna konturer, behärskar en tätt bebyggd stad, vars höga husmassor utsträcka sig under åskådarens fötter i en form, som för en romantisk inbillningskraft kan synas äga likhet med en drake ; därpå följer en härlig havsvik med sina skär och holmar, sin avlägsna kuststräcka och bergsram, samt ett rikt och bördigt landskap, omväxlande med höjder, dalar och kullar och omgjordat av Pentlandsbergens pittoreska klippkedja. Men allteftersom stigen långsamt kröker sig omkring bergsfoten, förändras den av dessa hänförande och storartade föremål sammansatta utsikten med väårje steg och framställer dem, blandade med eller skilda från varandra, i varje möjlig omväxling, som kan tjusa ögat och fantasien. Då ett så intagande och likväl så omväxlande, ett genom sin mångsidighet så hänförande och likväl så storartat sceneri upplyses av afton- eller morgonsolens färgprakt, och företer denna växling av djupa skuggor och strålande dagrar, som ger karaktär även åt det alldagligaste landskap, bliver intrycket nästan förtrollande. Denna gångstig plägade vara min älsklingspromenad om morgnar och aftnar, då jag var sysselsatt med någon favoritförfattare eller något nytt
