7
Härifrån kommo wi till Roschild, besågo de Kongl. Grafwarne, med mera. Sedan bar det åt till Corsder, öfwer begge Bälten, genom Jutland, inåt det sköna Hollstein, förbi Apenrade, Flensburg, Rendsburg, Sleswig, och Gud wet allt hwad mera wi öfwerforo. Wid Elmshorn, en fläck i Hollstein, såg jag en ung bonddräng, under det wi bytte hästar, som bar en hop trätelningar på ryggen, dem han ärnade sätta i jorden. Och då jag frågade honom, om han war Trägårdsmästare, swarade han nej: men jag will gifta mig, och här är en lag i landet, som pålägger oss plantera ett dussin trän, innan wi få gå till Prästen efter Lysningssedeln. För hwar arfwinge wår Herre ger oss sedan, måste wi ock sätta 6 eller 8. Härlig inrättning, tänkte jag, när deremot den Swenske Bonden på sitt bröllopp, barkar af ett halft dussin sina skönaste granar, för att sätta dem wid stugdörren och Kyrkeporten. Träd- och Barn-planteringen är det, som mest försummas i Swerige, och dock bäst behöfwes.
Wägarne i Danmark och Tyskland äro alltför usle. Skjutsen går dock hurtigt, och kuskarne på Postwagnarne, hwilke jag måste kalla „Mine Herren Schwagers,“ blåsa på sina horn hela långa polskor och menuetter.
Nu är jag i Hamburg och ärnar bli här öfwer Pingst.
Hamburg
Har utwärtes föga behag; ty man bor så trångt, och måste armbåga sig fram, på de smala och smutsiga gatorna, Folkmängden säges wara ganska ansenlig, ehuru staden är långt mindre än
