15
ändteligen steg på Fransk botten i Vallencienne och Cambray.
Flandern är ett skönt och wäl uppodladt land. Wid Breda hade jag tilfälle som hastigast öfwerögna Holländska Tropparnes mönstring, af Ståthållaren. Lägret luktade åtminstone så mycket tobak, som krutrök. Frodige, wäl underhållne gåssar äro desse soldater; men att de äfwen skola wara profhålliga hjeltar, kan jag inte försäkra. Ty de äro allt för wäl lönte, till att med kallsinnighet kunna se döden under ögonen. Den delen af Flandern, som tilhörer Österrike, är full af wälmående och trefne inbyggare. I Städerne härstädes talas Fransyska.
Från Cambray ända till Paris, äro ej många märkvärdigheter att beundra, undantagande de makalösa wägarne. Desse äro kring hela Frankrike intet annat, än planterade spatsergångar, stenlagde midt uti, brede och oftast alldeles snörrätte. Omsorgen om deras widmakthållande är icke lämnad uti hwar och en bondes wårdslösa händer, utan åt wisse af Konungen beskickade Personer; hwarföre man ock finner dem beständigt i godt stånd. Näst desse har jag icke sett bättre wägar än i wårt backiga Swerige.
I Saint-Denis uppehöll jag mig något för att bese den derstädes warande sköna Kyrkan med Konungagrifterna.
Ludwig XIV står ännu ofwan jord, blir ej heller nedsatt uti sine Fäders grift, förr än den nu regerande Herren fyllt den platsen, han sjelf nu intager. Ingen ting tyckes mera förödmjuka menskligheten, än att se här den långarmige Ludvig mellan fyra bräder.
En Fransman, som följde mig, berättade, att Högbemälte Monark alldrig wille bo i Slottet Saint-Germain, endast för den orsaken, at han
