Sida:Min son på galejan.pdf/218

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

36

döde landsmäns ära, och brinnande att efterfölja dem.

De tre stora bryggorna öfwer Themsen, nemligen London, Westminster och Newbridge, ha näppeligen sina likar. Wattenwerken wid Londonbridge, uppsatte af en Holländare wid namn Morice 1582, att leda wattnet genom träpipor kring hela staden, säges öfwerträffa den konstige Marly-Machinen i Frankrike. Jag har gapat på begge, dock utan att begripa dem[1].

Kongl. Slottet Sanct James bör nämnas alldrasist. Det är intet annat, än en slumpwis hopklistrad tegelbyggning, och ser föga bättre ut, än baraquerne i Götheborg. Hofwet wistas der fördenskull bara om wintren; ty om sommaren delar det sig emellan Kongl. Landslotten, Hamptoncourt, Winsor, det skönaste af alla, och Richmond, hwarest nu warande Kungen finner sitt högsta nöje. Det ligger ock helt nära London.

St. James Park är en wacker spasserort, behaglig genom långa med trän planterade gångar och gräfne dammar eller canaler.

Kensingtonträgård är dock Londons wackraste promenade.

Allmänna lustbarheter äro sommartiden: Trägårdarne Vauxhall, Ranelaugs, Mary-bone-gardens och Sadlerswell, hwarest man kommer tillhopa, att höra Concerter, se illuminationer och konsteldar, äta, dricka m. m. som man behagar.

Wintertiden har man fyra Theatrar.

Näst efter det makalösa Krigsmanshuset Maison des Invalides i Paris, hwars Dome ej har sin like på jordklotet, kan man sätta Greenwich och Chelsea Hospitaler i London, det förra bygdt 1694, af Wilhelm III, och ärnadt till ett Kongligt

  1. Den i London drifwes nu med eld.