hund eller en knähynda, och att denne herr knähunden, eller denna jungfru knähyndan, skulle med kyssar eller efter holländska myntfoten med zoentjes återgäldas. Huruvida han efteråt har vunnit förhöjning i procenten, skall jag ej kunna berätta er, men det vet jag, att han en gång viskade med henne under solfjädern och drog en suck som tycktes komma ända frå stortån, sägande: Ick önske ick kunde so well slape, as min hund this night.
Efterkommande ostindiefarare till tjänst kungör jag alltså, att de som längta lyckligen skjuta åt ett hjärta på Kap, måste ladda med knähundar. Alle bayens fruntimmer besökte oss ombord en dag och lupo var hytta igenom för att oppsnappa dylika varor. Kommendörns dotter hängde vår opperstyrman i rockskörtet mitt på däck och ville ge förskrivning ifrå sig på trettio zoentjes för en liten svart hundvaluta som han hade med sig frå Sverige, men varken hennes bönfallande nigningar eller hennes vällustiga rosenläppar förmådde beveka hans redan intagna bröst. Vi ha två skeppskattor på Finland. Huru ivrigt önskade jag icke att kunna ikläda dem hundskinn för att ställa den stackars flickan till freds.
För likhetens skull med föregående ämne vill jag här bifoga ett besynnerligt brev, som en händelse bragte mig i händerna. Det var ställt till någon av bayens nymfer, och innehåller allt det ömma, som nånsin ett svällande sjöhjärta kunnat frambringa. Författaren, vars namn jag verkeligen icke vet, lär ha hört, att kapska fruntimmer, såväl som alla österländska i gemen, älska mycket en förblommerad stil, och därför valt detta skrivsättet. Jag tillstår, jag feck icke tid att avskriva mitt original. Men mitt goda minne skall ersätta denna bristen. Ungefär lydde det sålunda:
Makalösa skönhetsblomma!
Dina ögons kanoner ha skjutit eld i mitt hjärtas krutdurk. Min skuta har stött på dina behaglighetsklippor och bräckt min kallsinnighets bogspröt, så att, därest din bevågenhets vind ej snart blåser opp mina begärelsers segel, lär jag drunk-
108
