Detta gav mig anledning att anställa en betraktelse över fänad. I synnerhet fann jag mig förbunden att uppresa en poetisk ärestod på vår avlidne Rölles grav såsom billig erkänsla för den andel jag fått av stärbhusets kvarlåtenskap. Han var ett gott kreatur och min reskamrat såväl som de andra. Mången skald har strött cypresser över ett ovärdigare lik eller, efter von Dalins uttryck besjungit fänad i helgade grifter.
Boum gemitu nemus omne remugit.
Ack, sångmör! Samlens hit med svartbeklädda lutor!
Naturen träde fram i djupsta sorgeskrud!
Vart öga vandle sig till strida tåresprutor;
förskräckes, hav och jord, för mina klagoljud!
I, afrikanske skogens fasa,
ack, tigrar, hjälpen mig att rasa!
O kval! — Vår oxe är nu död!
Du griftpoeters hop, som fått den ädle vana
att sorgetoner slå, när mänskofänad dör,
beklager nu med mig min store Rölles bana!
Jag denna skillnad blott på våra hjältar gör:
Två ben ha edra, min har fyra.
Jag gråter gratis, I för hyra;
men bägge skrive vi om nöt.
När I åt edra lik så höga stoder byggen,
skall mitt då grävas ned i glömskans mörka vrår?
Nej! En visir, en tsar kan vända världen ryggen,
men deras oxebragd dock lika evig står.
Kom alltså, oxevärld, att höra:
jag skall min sorgsna luta röra
vid en av edra bröders fall.
I Jutland blev han född utav en fyrbent mamma,
som aldrig smutsat sig med bondekreatur.
Nej, fy! Av sådant pack ej hjältar nederstamma.
Hans söta pappa var en adlad herrgårdstjur.
112
