över ända i en annans spyor (god svenska), varöver han svor erbarmligen och önskade att f—n måtte slå träpluggar i halsen på de otäta kanaljerna. Sedermera, då han skulle blåsa elden opp under grytorna, runno spyorna honom så stinkande in uti inbillningen, att han kalvade spiseln full och utsläckte var gnista.
Ett ännu bedrövligare äventyr hände vår ärbare hönsvaktare. Han satt i sin menlösa stillhet på sin kista, till att dricka kompaniets tevatten, ovetande att en sjösjukling låg oppöver honom i hängmattan. Med mycken begärelse förde han den kära stenskålen till sina törstiga läppar men råkade inte bättre ut, än att den andre i detsamma hostade honom kärilet fullt med bara gröna gallan och besprutade tillika hans filtmössa, så att dregelströmmarna fluto honom i femton bukter över ansiktet, vilke alla liksom efter överenskommelse stötte tillsammans i hans bägge mungipor. Vår olycklige hönsekung kände den vedervärdige smaken och begynte kräkas likså hjärteligen som den andre. Han ville svärja, men det blev intet annat än fragmenter. ”Fan sk… ska… aou, aou… t-t-a dig… din kan… aou, aou… ka… kan… kanalje, aou, aou.” Vi som sågo denne kräkdansen hade så när skrattat oss till sjösjukan, i synnerhet sedan en av matroserna kom att spela nachkomedien. Får jag berätta't? Väl, min herre, men ta er en pris havanna förut.
Denne gynnarn hade liksom de andra sin släng av skeppets kullbyttering, men n. b. genom den vägen som bommas till när man sitter. Han stod nu och besåg den fattige hönsvaktarns öde, varutöver han utbrast i ett så skakande löje, att hans skuta tog en stor läcka i akterluckan.[1] Han ville bärga hemligheten, men hans otäta, skvallersamma vidbyxor förrådde densamma för alla ögon. Skall jag säga hur det rann? Nej, fy… Jag visade det svinet till gallion och gick bort, hämtande av det äventyret den moralen, att det är lika så osäkert
- ↑ Jag hade så när förglömt, att tredje timmerman just i detsamma kom löpande med sin klubba och litet drev i handen, begärande mycket beställsamt att få dikta gluggen till, vilket ansenligen ökade vårt löje.
12
