de, visande att frihet i sitt rätta förstånd finnes antingen i Sverige eller ock ingenstädes.
Men det föder ju inte sin man, föll han in. — Här bad jag honom betrakta våra stormagade prostar, våra köttdigra brukspatroner, våra frodiga skattebönder. Lägg dessa, sade jag, tillika med Stockholms bryggare, bagare och slaktare på den ena vågen och proppa den andra full med holländska ostmånglare, storbyxade skeppare, ölstinna värdshusmän, tobaksrullar, pipor och allting, ända till själhandlare och spelhusmatroner, så skall ni finna, vilken faslig undervikt det är på er sida. Svenskarne äro icke så lätta som deras sedlar. Snillet bärgar sig, idogheten föder sig väl, lättjan allena svälter, och om penningen eller nådiga befordringar understundom rida förtjänsten över ända, så får man trösta sig med det, att sådant sker allestäds.
Kan väl vara, åtrade han, men det vet jag, att i min näringsväg vid trumman och musköten kommer ingen fort, som ej har sitt namn skarvat med ett förbannat von framför eller en tusand d—la hielm bakefter. — Här gick han tre slag fram och tillbaka, så ivrigt att bambubjälkarna brakade under honom. Jag tänkte han ärnade visa mig marschen numero 3 och teg: I själva verket kunde jag ej heller gensäga honom härutinnan.
Han saktade sig och vi antände våra pipor. I detsamma steg ett stycke spökelse inom dörren med en vit unge vid bröstet, så fult att jag släppte pipan av förskräckelse och var på vägen att tumla frå stolen. Med darrande tunga ärnade jag fråga honom, om man här i landet förskriver ammor från avgrunden, när han förekom mig, betygande att detta vore hans concubina. Kallsvetten stod mig i pannan och jag minns intet, om jag lyckönskade honom eller ej, men hennes trollborna gestalt erinrar jag mig ännu så livligen, att jag kunde utpensla er hela dess ohygglighet streck för streck, om jag ej fruktade skrämma missfall på havande fruntimmer. Mödan vore mig så mycket lättare som hon gick i sin negligé, omgjordad allena med ett stycke blå duk som betäckte midjan, så att alla hennes digra behagligheter föllo mig fullt i ögonen.
Om hon varit svart såsom en morinna eller jämnt gulbrun
139
