Hoppa till innehållet

Sida:Min son på galejan 1960.djvu/149

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Apor finnas här så många som trän. Linnæus sätter dem i klass med människor, vilket jag länge icke kunnat begripa eller taga för allvar. Gubben satiriserar ibland, tänkte jag, och lär således härmed endast vilja ge våra modeapande sprätthökar en liten släng på pälskappan, men sedan jag själv haft tillfälle undersöka deras natur, finner jag alltför mycket skäl däruti. Ty de äro självsvåldiga kreatur, kåta och aldrig stilla, fullkomligen lika våra små kruserliga celadoner, undantagande det, att de gå opudrade och varken vissla eller tala fransyska. Sprätta kunna de och snusa en perfection. — Jag äger en dylik, och om någon av desse herrar täckes besöka mig, skall jag låta henne göra samsalom, hatt under arm, och säga: Ma foi, monsieur! C'est un joli singe, vous vous ressemblez comme deux gouttes d'eau.

En alltför artig papegoja har jag ock. Man räknar dessa bland fågelsläktet, men efter min tanka böra de ställas i klass med lättsinta fruntimmer, ty vackra äro de, på två ben gå de, prata nästan oupphörligen och tycka mycket om sig.

Sköldpaddor fingo vi till gott köp. De äro ganska köttfulla och ge sund föda, äga för övrigt den likhet med sjömän, att de trivas bäst på vattnet och komma iland endast för att lägga ägg och ungar.

Ett besynnerligt slag rovfåglar anmärkte jag, vilka var afton flugo över frå Java till Sumatra men kommo tillbaka om morgonen, Deras namn vet jag ej. Till flykt och storlek likna de korpar. — Deras moraliska odygd måtte vara otacksamhet, alldenstund de äta sig mätta på en främmande ort och fara sedan därifrå, liksom en hop utlänningar i Sverige, vilka samla penningar en tid, skämma bort ett halvt dussin vackra pigor och löpa änteligen sin kos.

Waldman kallas ett djur, som av alla närmast liknar människan, och menas därföre vara en avkastning av någon bortlupen slavinna, som haft umgång med stora apinhannar.

Såsom jag själv icke såg någon waldman levande, kan jag ej göra redo för hans moraliska egenskaper, men i det stället vill jag fråga herrar naturkännare, om ej tvenne släktens beblandelse skulle kunna frambringa det tredje? Av häst och

147